Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Dagens indelning och den mekaniska tidmätningen - De äldsta uren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEKANISK TIDMÄTNING. DE ÄLDSTA UREN.
35
Fig. 13. Klepsydra.
Efter Heron.
trots den varierande utströmningshastigheten, tvangs sänka sig med samma hastighet hela
tiden.
Alla lärda kalkyler gjordes dock ur praktisk synpunkt sett överflödiga genom den
sinnrika anordning, som består däri, att man använder två reservoarer, varvid den övre
reservoaren har ett tillflöde, och detta är rikligt tilltaget, så att reservoaren alltid är
full; överflödigt vatten rinner bort ur ett från reservoarens övre kant gående, dolt
avlopp. En annan, icke mindre sinnrik anordning åskådliggör fig. 13; här sker
vattnets utflöde medelst en hävert, placerad i ett på vattenytan flytande föremål.
Relativt hävertens utloppsmynning ändras icke vattnets nivå
och således ej heller utflödets hastighet.
Genom att väga den utrunna vätskemängden vid en
behållare med konstant utflöde får man ett noggrant tidsmått,
särskilt om vätskan är tung; kvicksilvret har därför ofta kommit
till användning, bl. a. av Tyko Brahe vid dennes
precisions-bestämningar av planeternas rörelser. I vår tid ha dessa ur
ingen praktisk betydelse, men de ha i oerhört hög grad bidragit
till naturvetenskapens utveckling, och principiellt äro de därför
förtjänta av ett stort intresse, åtminstone om man vill söka
förstå, vilka experimentella svårigheter sådana män som Tyko
Brahe och Galilei haft att kämpa mot.
Mekaniska ur. Vattenuret, vilket, så som vi här sett,
mycket väl kunnat uppfinnas av en ren tillfällighet, företer icke
stor likhet med vår tids ur. Och ändå måste det genom
successiva förändringar ha lett fram till det moderna uret, ty
upp
finningarnas historia visar överallt, att inga stora uppfinningar göras plötsligt. Oftast
sker utvecklingen genom en långsamt försiggående rad av förbättringar, här och där
avbrutna av de språng, som tillfälligheternas lek med kloka och uppmärksamma
människors hjälp åstadkommer.
Om urets tidigaste utvecklingshistoria vet man intet med full visshet. Från det
västarabiska riket i Spanien tycks urmakerikonsten spritt sig till Frankrike, England
och Tyskland, där man haft en del tornur under 1000- och 1100-talen. Den av legender
omspunne påven Sylvester II säges genom studier vid det arabiska universitetet i
Cordoba inhämtat mycken visdom, bl. a. även inom mekaniken, och han skulle ha varit
upphovsman till ett 990 i Magdeburg utfört ur. Sedan Harun al Raschid år 800
lycklig-gjorde Karl den store med förut omnämnda vattenur vet man dock intet med säkerhet
om de impulser Europas urmakarekonst fått före år 1232, men då mottog den
hohen-staufiske kejsaren Fredrik II, vilken vid sitt lysande hov i Palermo på Sicilien samlat
omkring sig vad arabisk och kristen kultur ägde ypperst, ett konstrikt ur i gåva av
Egyptens sultan. Detta ur, vilket hölls i gång av ett fallande lod, visade icke
blott dagens och nattens timmar utan även solens, månens och stjärnornas rörelser.
Den arabiska urmakarekonsten hade således gjort ett stort framsteg ünder de 400 år,
som förflutit sedan Harun al Raschids dagar. En väsentlig förändring hade ägt rum; det
rinnande vattnet var försvunnet och ersatt med lodet. Man skulle kunna våga en gissning,
att detta språng åstadkommits av en tillfällighet: vid ett med kuggutväxling och
tim-visare försett vattenur hade flottören tillfälligtvis blivit upphissad över sitt flytande
underlag och man hade iakttagit, aft när flottören föll ned av sin egen tyngd, timvisaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
