Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidsbestämning medelst vinkelmätning - Vinklars uppmätning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSBESTÄMNING MEDELST VINKELMÄTNING. VINKLARS UPPMÄTNING. 53
Fig. 29. Modernt
universalinstrument med både vertikal- och
horisontalcirkel.
verkligen ligger mitt i skalans centrum. Genom att placera
en dylik diopterförsedd armillaring i ett fixt läge kan
man göra uppmätningar på stjärnhimlen utefter en fullt
bestämd cirkel. Den diopterförsedda armillan är utan
tvivel en babylonisk uppfinning, ty utan den hade
babylonierna väl näppeligen kunnat göra de
utomordentligt noggranna tidmätningar, varom den nyare
kilskrifts-forskningen vet att berätta (se sid. 115). Innan man
lyckats tolka dessa kilskrifter ansågs allmänt
alexan-drinen Erathostenes som den, vilken infört
armilla-sfärer med vridbara sikten, ehuru nian faktiskt ej vetat
mer än att på Erathostenes’ tid sådana instrument funnos
uppställda i Alexandria. Efter andra angivelser påstods på
lika svaga grunder, att Hipparkos skulle förfärdigat det
instrument, varmed han gjorde sina berömda upptäckter.
I sin ursprungliga enkla form kvarlever armillaringen
i två nutida instrument, meridiancirkeln och teodoliten,
blott med den skillnaden, att dioptern ersatts med en
kikare. Det förra instrumentet har en lodrätt ställd
skala, och dioptern är vridbar kring en vågrät axel. En
sådan skala kallas numera vanligen en höj dcirkel, ty man
kan med denna lätt i vinkelmått bestämma en stjärnas
höjd över horisonten; först inställes dioptern på stjärnan,
sedan vrides den så, att man siktar in horisonten;
vrid-ningsvinkeln är stjärnans höjd. För att göra fullt skäl åt
namnet meridiancirkel skall instrumentets vridningsplan
vara noga inställt i meridianen, d. v. s. i norr och söder, och vid denna inställning kan
man ej bestämma en stjärnas höjd annat än just när den passerar meridianen.
Teodoliten har skalan vågrät och vridningsaxeln lodrät, så att man med den endast kan mäta
vinklar utefter horisonten. Cirkeln kallas därför horisontalcirkel. Mäter man från
horisontens sydpunkt fram till den punkt, som befinner sig mitt under en viss stjärna,
erhålles den vinkel, som kallas stjärnans azimut. Teodoliten användes även av
geodeten vid uppmätning av de vinklar, som ligga till grund för kartors
noggranna beräkning.
I vår tid brukas ett par mera sammansatta instrument, som också ha gamla
anor. Det ena är universalinstrumentet med en kombination av höjd- och
horisontalcirkel. Dioptern i form av en kikare är fästad vid en horisontellt lagrad axel och
rörlig utefter en höj dcirkel; axellagren äro i sin tur fästade i en kring en vertikal axel
vridbar alhidad, vars ställning avläses på en horisontalcirkel. Med detta instrument
kan man på ett enkelt och bekvämt sätt på en gång avläsa en stjärnas såväl höjd
som azimut. Man inställer först siktet på stjärnan. Genom att instrumentet sedan
vrides kring den horisontella axeln tills horisonten faller i siktet erhålles höjden, och
genom att det sedan vrides kring den vertikala axeln tills horisontens sydpunkt insiktas
erhålles azimuten.
Det andra moderna instrumentet är ekvatorialet, en ombildning av den gamla
ekva-torialarmillan (se fig. 30). Dioptern är även här i form av en kikare, och liksom vid
universalinstrumentet äger den vridningsmöjligheter kring två mot varandra vinkelräta axlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
