Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Rumsuppfattningen grundad på mätningar - Äldsta uppmätningar av världsrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METRISK RUMSUPPFATTNING ÄLDSTA UPPMÄTNINGAR AV VÄRLDSRUMMET. 101
ju värdet på den vinkel som uppmätes mycket nära 90°, och det fordras noggranna
instrument, för att mätningen skall bli tillförlitlig. Därest Eudoxus kommit till det resultatet,
att solens diameter är 9 gånger så stor som månens, på samma väg som Aristarkos —
och det är väl otänkbart, att han kunnat lyckas på annat sätt än just genom
uppskattning av synvinkeln för månens avstånd från solen vid halvmåne — så tog han fel
på 12 timmar vid bedömningen av tidpunkten för halvmånens inträffande. Fidias
torde likaledes gjort ett fel på 10 timmar Vid samma slags observation.
För att även vara i stånd att jämföra solens och månens diametrar och avstånd med
jordens diameter fordras dels en uppmätning av de synvinklar, under vilka man
från jorden ser solen och månen, och dels en jämförelse mellan månens diameter och
diametern hos den skugga jorden kastar på månen. Solens liksom månens synvinkel
från jorden uppskattar Aristarkos till 1° uti sin här berörda skrift, men enligt Arkimedes
lär han förbättrat värdet till att blott vara 15’. Jordskuggans storlek uppskattade
Aristarkos, liksom säkerligen även hans föregångare, i samband med en månförmörkelse.
Vid en sådan ser man nämligen jordens skugga glida över månens »skiva», och skuggan
har en cirkelformig begränsning, som kröker sig väsentligt mindre än månens egen kontur.
Med blotta ögat kan man, ehuru osäkert, göra en uppskattning av denna cirkelformiga
skuggas diameter. Det är betydligt tillförlitligare att vid den långvarigaste
månförmörkelsen observera, hur lång tid det tar för jordens skugga att från dess första uppträdande
glida över månen dels tills denna helt täckes och dels tills månen åter börjar svagt skymta
förbi skuggans kant, ty så många gånger den senare tiden är längre än den förra, så
många gånger måste diametern hos jordens skugga minst vara större än månens diameter.
Aristarkos utgick från att jordens skugga har sin diameter dubbelt så stor
som månens, och därav kunde han genom rätt så sinnrika räkningar komma fram till att
solens diameter är 6 å 7 gånger så stor som jordens. Resultatet blev fullkomligt felaktigt,
beroende på de felaktigt bestämda värdena på solens och månens avstånd, men själva
bestämningsmetoden är fullt användbar. Utföras mätningarna mera korrekt, så att
man sätter solens avstånd 389 gånger månens, och sätter man dessutom, i likhet med
Ptolemaios, diametern av jordens på månen avtecknade skugga till 2.6 gånger månens
diameter, så får man, att solens diameter är ungefär 110 gånger så stor som jordens.
Mindre felaktig blir en bestämning av månens avstånd uttryckt i jordradier, ty här spelar
icke proportionen mellan solens och månens avstånd in. I anslutning till Aristarkos’
bestämningar kom man under antiken till en ganska korrekt uppfattning av månavståndet.
Aristarkos’ kalkyler kunna, på basis av den av Arkimedes meddelade uppskattningen av
månens synvinkel, föras fram till det resultatet, att månens avstånd är 68 å 94 gånger
jordens radie. Det i vår tid bestämda avståndet har visat sig variera högst väsentligt
med månens ställning och är i genomsnitt cirka 60 jordradier.
Aristarkos som föregångare till Copernicus. Sin största berömmelse torde Aristarkos
fått genom den märkliga totaluppfattning han genom sina mätningar kommit till rörande
himlakropparnas rörelser, en uppfattning som först efter nära 2 000 år tack vare
Copernicus och Kepler lyckades vinna allmänt erkännande. Enligt den berömde grekiske
biografen Plutarkos ansåg Aristarkos, att himlavalvet är fullkomligt orörligt, och enligt
Arkimedes skulle Aristarkos även ansett solen stå stilla i förhållande till, fixstjärnorna.
Att solen icke dess mindre synes vandra runt bland djurkretsens stjärnbilder ett varv
om året tänkte sig Aristarkos bero därpå, att jorden i en stor cirkel går runt omkring
solen, ett varv om året. Liksom pythagoréerna tänkte sig Aristarkos, att dagens och.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
