Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians former och förvandlingar - Kemien som praktisk vetenskap under antiken och medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
MATERIAN.
Vid belägringen av Niebla i Spanien år 1259 slungade araberna stenar och spjut
»med maskiner och dunderspjut med eld», och detta tycks tyda på att krutblandningen
av dem då använts i artilleristiskt syfte. Några detaljer saknas dock, och inga dokument
finnas bevarade, utvisande madfaans användning före 1300-talets början. Men från
denna tid existerar ett i Leningrad förvarat manuskript, där madfaan beskrives, och där
krutets sammansättning sker efter receptet 1 del svavel, 2 delar kol och 10 delar salpeter.
I Florens finnes en den 11 februari 1325 daterad militärorder, enligt vilken »priorerna,
gonfalierna och tolv gode män» ha befogenhet att utnämna två officerare med uppdrag
att låta tillverka järnkulor och metallkanoner för att därmed försvara slotten och byarna
i republiken Florens.
Som alla stora uppfinningar har således uppfinningen av krutet och skjutvapnen
gått stegvis under en lång tidrymd. Genom gradvisa förbättringar av en från början
nära till hands liggande åtgärd kom man fram till en alltmer fullkomnad metod. Det
behov av personlighets- och hjältedyrkan, som mänskligheten efter allt att döma i hög grad
är i besittning av, har dock gjort, att man även här sökt förlägga uppfinningen till en
viss tidpunkt och en viss uppfinnare. Engelsmännen, i stolt minne av slaget vid Crecy
den 26 aug. 1346, då deras artilleri drev fransmännen till en ömklig flykt, ha utan något
avgörande sakligt underlag velat göra gällande, att deras Doctor mirabilis (underdoktor)
Roger Bacon (1214—1294) bland så mycket annat även uppfunnit krutet, och tyskarna
söka med stöd av pyroteknisk litteratur från 1400-talet(!) än i dag göra gällande, att den
verklige uppfinnaren är munken Berthold der Schwartze, som 1380 gjorde
uppfinningen och åtta år senare avrättades för utövandet av svartkonst.
Renässansens kemister studera gaserna och klarlägga salternas natur. Under första
hälften av 1500-talet fick kemien högst betydelsefulla impulser genom den verksamhet,
som den äventyrlige och icke så litet fantastiske läkaren och filosofen Paracelsus (1493—
1541) utövade. Bäst kännetecknas hans ståndpunkt till den kemiska forskningen av
hans egna ord: »Kemiens verkliga mål är icke att göra guld utan att bereda läkemedel.»
Enligt Paracelsus var livsprocessen av kemisk natur och sjukdomen en bristande jämvikt
mellan kroppens kemiska beståndsdelar; genom tillförsel av lämpliga ämnen borde därför
jämvikt åter kunna uppnås. Ehuru denna åsikt innehåller rätt mycken ensidighet, har
den dock varit av oerhörd betydelse, därför att den förde med sig en revolution av den
dåtida farmacien, som uteslutande var behärskad av de idéer om naturenliga läkemedel,
som den store grekiske läkaren Galenos (131—201) på sin tid uttalat. Dessa allt annat
än framstegsvänliga idéer hade under de gångna 1 300 åren fullständigt förlamat
farmaciens utveckling och gjort apoteken till förvaringsställen för rötter, örter, sirup och
konfekt. Paracelsus sköt nu en välbehövlig bräsch i den galeniska farmacien och gick så
långt i »onaturlighet», att han använde rena gifter som läkemedel. Flera av dessa gifter
hade använts redan av araberna och antikens folk och användas än i dag; de utgöra
läkemedel av utomordentlig betydelse, exempelvis sublimat, lapis (helvetessten),
blysocker och olika antimonpreparat.
Några nya upptäckter eller uppfinningar riktade Paracelsus ej den kemiska
forskningen med, men den forskningsiver han stimulerade hos sina samtida bar så mycket
rikare frukt. Framför allt var det den 1577 i Bryssel födde van Helmont (död 1644),
som förde denna nya forskningsriktning till betydelsefulla resultat. Van Helmont var
den förste som sökte särskilja de olika luftartade substanserna åt, och det var han som
införde den gemensamma benämningen gas för olika sådana substanser. I synnerhet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
