Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Samband mellan kroppars vikt och rymd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS VÄGBARHET. SAMBAND MELLAN KROPPARS VIKT OCH RYMD. 229
Fig. 165. Mohr-Westphals våg för bestämning av vätskors
specifika vikt.
0.1 och O.oi av Ap.s vikt. Värdet på Ap.s vikt avpassas så, att den är lika med vikten av
sänkkroppens deplacement i 15-gradigt destillerat vatten. Till vågen hör även ett å
figuren synligt cylindriskt glaskärl.
Westphals våg användes på följande sätt. Sedan sänkkroppen och dess
platina-tråd väl rengjorts med sprit, uppställes vågen på ett fast underlag med sänkkroppen
hängande från kroken h fritt ned i luften; den å sockeln befintliga skruven, vilken
utgör den ena av sockelns tre fötter, skruvas lagom upp eller ned, så att spetsen K
kommer att stå mitt för stativets spets. Därpå inskjutes det med destillerat vatten fyllda
glaskärlet, så att sänkkroppen tvingas att fritt sväva i vattnet. På grund av uppdriften
störes jämvikten, men hänges ryttaren A1 på kroken h, så återställes jämvikten, så snart
vattnet antager en temperatur av 15° C, ty denna ryttares vikt är, enligt vad vi nämnt, just
avpassad lika med deplacementets
vikt. För att få vattnet att antaga
precis 15° C bör man lämpligen hälla
kallare vatten i glascylindern och
sedan genom att med handen hålla
runt cylindern se till, att
sänkkroppens termometer så småningom
stiger till 15°. Skulle spetsen K icke
stå mitt för stativspetsen, när
termometern visar på 15°, kan man
draga den slutsatsen, att ryttaren Ax
ej har den rätta vikten, och man får
då justera ryttare vikterna därefter;
är A1 för tung får man fila av den, så
att den blir lättare, är den för lätt,
kan man vira på ett lämpligt stycke
fin silvertråd; de övriga ryttarna
få likaledes efter vägning på en
vanlig våg justeras, så att de
inbördes ha de rätta viktförhållandena.
Förstklassiga vågar tillåta en betydligt enklare justering, i det att motvikten K är
ställbar med en skruv. Genom att vrida på denna skruv ävensom på fotens ställskruv
kan man utan att ändra ryttarvikterna få vågen att slå rätt, både när sänkkroppen
hänger i luft och i vatten.
Sedan vågen på nu beskrivna sätt inställts och justerats, borttages vattnet, och i
stället får sänkkroppen hänga fritt ned i den vätska, vars specifika vikt skall bestämmas.
Härvid störes jämvikten, därigenom att uppdriften antingen blir större än eller mindre än
vad den var i vatten. I förra fallet, då motvikten K således väger mer, får man hänga
på andra ryttare, tills jämvikt ernås. Först hänger man på ryttaren Ä2 vid det högsta
delstreck som är möjligt, utan att motvikten K väges upp. Låt oss tänka oss detta vara
delstreck nr 8, så att armen HK då hänger lägre än den andra armen; men om ryttaren
Ä2 skulle flyttas till nr 9, kommer armen HK att höjas upp och den andra sänkes. Därpå
upprepas samma procedur med ryttaren B, under det att fortfarande ryttarna At och
A2 hänga på sina platser. Låt oss tänka oss att om B hänger på nr 4, har HK
övervikten ehuru ej så utpräglat som förr, medan den andra armen däremot får
en obetydlig övervikt, om B flyttas till nr 5. På samma sätt förfares med C;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
