Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som rumfyllande ämne - Fasta kroppars elasticitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS RUMFYLLNAD. FASTA KROPPARS ELASTICITET.
275
Hållfasthet. Vid alla de i det föregående behandlade fall där en yttre kraftverkan
utövats på ett material ha vi framhållit, att erfarenheten giver vid handen, att
formförändringen (förlängning, sammandragning, nedböjning, förskjutning och vridningsvinkel)
varit proportionell mot det verkande trycket, så att Hookes lag således gällt. Emellertid är
denna lags giltighet endast konstaterad så länge man håller sig till belastande tryck inom
en viss gräns, den s. k. elasticitetsgränsen stundom även kallad proportionalitetsgränsen.
Överskrides denna gräns, som för övrigt är olika för olika material, gäller ej Hookes lag,
ja, stegras belastningen till ett visst värde, den s.k. brottgränsen eller hålljasthetsgränsen,
så inträffar ett sönderbrytande av materialet, varefter materialets egenskaper äro helt
andra än från begynnelsen. Som rumfyllande ämne har materialet genomgått en
katastrof. Rum, materia och kraft äro uppenbarligen intimt sammanhängande begrepp, och i
grund och botten är det icke så underligt, att den store Galilei anknöt sina betraktelser
om tomrummet till hållfasthetsföreteelsen.
För alla maskin- och byggnadskonstruktioner är det av yttersta vikt att känna vilka
belastningar som ett visst material tål, ty, eftersom de i maskiner och byggnader
verkande krafterna fördelas som tryck på de ingående delarnas ytor eller tvärsektioner, kan
man på förhand bestämma dessa ytors storlek, så att hållfasthetsfordringarna uppfyllas.
Man kan med andra ord anpassa materialets dimensioner till de påfrestningar som komma
i fråga och dymedelst på ett rationellt sätt ekonomisera med materialen.
Den experimentella bestämningen av hållfasthet sker genom drag-, tryck-, böjnings-,
avskärnings- och torsionsprov på samma sätt som vid de mera noggranna bestämningarna
av de elastiska egenskaperna, blott med den skillnaden att belastningarna ökas tills
brott inträder.
Tiden spelar härvid en mycket viktig roll, ty en varierande belastning har annan
verkan än en vilande. Vid en snabbt varierande belastning fortskrider tryckverkan som
en våg genom materialet och kan därför till sin verkan ej jämföras med en vilande
belastning. Därför bör ett hållfasthetsprov utföras under sådana belastningsförhållanden
som kunna tänkas ifrågakomma vid materialets användning. Med snabbt varierande
belastning följer vanligen molekylära omlagringar inuti materialet, varigenom dettas
elastiska egenskaper dessutom förändras, materialet utmattas. Utmattningsprov av
olika slag utföras numera på sådant material.
Hårdhet. I nära sammanhang med de nu behandlade egenskaperna hos materian
står den egenskap hos fasta kroppar som benämnes hårdhet och som yttrar sig däri,
att en kropp av ett material kan tränga in i ett annat material. Inom mineralogien har
man på ett enkelt sätt klassificerat olika ämnen i olika hårdhetsgrader efter en bestämd
hårdhetsskala genom att undersöka huruvida de repa eller låta sig repas av följande av
Mohs uppställda skala av’ mineralämnen:
1 Talk
2 Stensalt eller gips
3 Kalkspat
4 Flusspat
5 Apatit
6 Fältspat
7 Bergkristall
8 Topas
9 Korund
10 Diamant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
