Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians atomistiska byggnad - De kemiska omvandlingarnas lagbundenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
MATERIAN.
värme och ljus), 2:o svavel, fosfor, kol, klor, fluor och bor, alla uppfattade som
syrebildande element, 3:o metaller, 4:o jordarter och 5:o alkalierna (av Lavoisier förkastade
som element). Föreningarna indelades i binära (dubbla) och ternära (trefaldiga).
Till de binära föreningarna hörde först och främst syrorna, vilka benämndes med ett
dubbelord sammansatt av ordet syra (fr. acide) och ett specialord hänvisande till
ingående grundämne (ur klass 2), t. ex. svavelsyra (acide sulphurique), kolsyra (acide
car-bonique). Genom skiftningen syrlighet (på franska genom utbyte av ändeisen ique mot
eux) kunde man särskilja syror av samma element innehållande mindre mängd syre t. ex.
svavelsyrlighet (acid sulphureux). Till de binära föreningarna räknades vidare
metallernas förening med syre och för dem infördes den av oss i det föregående redan använda
benämningen oxid. Till de binära föreningarna räknades även metallernas förening med
andra klassens grundämnen och dessa föreningar benämndes -sulfur, -fosfur, -karbur
o. s. v., så att exempelvis koppar i förening med svavel benämnes kopparsulfur.
De ternära föreningarna utgjordes huvudsakligen av salterna, vilka bildades genom
förening av syror med oxider, alkalier och jordarter. Deras benämning erhölls genom
sammanställning av de ingående ämnenas namn t. ex.
svavelsyrad baryt el. barytsulfat (fr. sulfate de baryte).
Den franska nomenklaturen kom att i nästan 50
år behärska den kemiska vetenskapen ända tills
Ber-zelius företog den genomgripande omdaning, som i
stort sett ännu gäller.
Kemiska symboler och tecken. Den
hemlighetsfullhet varmed medeltidens och renässansens alkemister
älskade omgiva sina läror hade icke blott lett till ett
förkonstlat fackspråk, utan man hade även med hjälp
av symboler och teckenspråk sökt hålla den oinvigde
på respektfullt avstånd. Uti ett flertal avbildningar (fig. 213, 214, 215, 220, 221) ha
vi återgivit dylika hemlighetsfulla symboler. Ur denna bildskrift, som ju fordrar en
konstnärligt tränad hand, utvecklades så småningom även enklare symboler.
Planeternas 7 tecken voro urgamla sådana symboler för de 7 metallerna (dessa återfinnas
även här på de alkemistiska avbildningarna). Men även andra symboler uppfunnos.
Den franske kemisten Etienne FranQois Geoffroy (1672—1731) har sålunda bl. a.
offentliggjort affinitetstabeller, i vilka han uppställt kemiens olika ämnen efter deras
inbördes benägenhet att ingå föreningar, och därvid betecknat ämnena med symboler
i form av planettecken, cirklar, trianglar, kors, kronor o. s. v. Liknande symboler
användes även av svensken Bergman m. fl.
Uti samma band som den av de Morveau, Lavoisier, Berthollet och de Fourcroy
utgivna nomenklaturen intogs även en avhandling av Hassenfratz och Adet benämnd
Nouveaux système de caractères chimiques (Nytt system av kemiska symboler), vari dessa
bägge författare utarbetat dylika, av cirklar, kors, trianglar o. s. v. bildade tecken, vilkas
användning direkt anslöt sig till nomenklaturen. Härvid behövdes blott tecken för de
olika grundämnena; genom deras sammanställning kunde man sedan i direkt
anslutning till nomenklaturen bilda sammansatta tecken för föreningarna.
Liknande tecken användes av Dalton till att klarlägga föreningarnas verkliga
byggnad ur atomerna (se närmare sid. 283). Men mot alla dessa tecken kan man göra den
anmärkning Berzelius gjorde, då han införde det numera brukliga teckensystemet:
Fig. 213. Vitriolens alkemistiska
symbol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
