Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians atomistiska byggnad - De kemiska omvandlingarnas lagbundenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
MATERIAN.
Fig. 215. Kopparens alkemistiska
symbol.
En annan ansats, ehuru den sedermera visat sig mindre lyckad, gjordes av Bergman
uti dennes teori för den kemiska affiniteten. Bergman och hans eftersägare förmenade,
att man skulle kunna i siffror angiva olika ämnens affinitet på följande sätt. Antag att
till ett ämne A satts tillräckligt av ett ämne B för att fullständigt överföra dem till
deras förening AB. Antag vidare att ämnet C om detta tillsättes till föreningen AB
utdriver B ur denna förening, så att i stället föreningen AC bildas, då kan man enligt Bergman
anse att C har större affinitet till A än vad B har. Och härmed skulle en metod för
inbördes jämförelse av ämnenas affiniteter vara vunnen. Att till en ordnad rad av
affini-teter foga en talserie som i siffror gav mått på den kemiska affiniteten vore sedan en
enkel åtgärd.
Tyvärr vilade denna uppfattning på allt annat än riktiga förutsättningar. Uti en
avhandling över lagarna för affiniteten, som Claude Louis Berthollet (1748—1822)
föreläde det napoleonska institutet i Kairo i Messidor
år VII (juli 1799) säger denne:
»Bergmans hela föreställningssätt beror på den
förutsättningen, att affiniteten är en oföränderlig kraft
så beskaffad, att ett ämne som avskiljer ett annat
ur en förening icke självt åter kan avskiljas av detta
undanträngda ämne. Man har drivit föreställningen
om denna krafts oföränderlighet så långt, att berömda
vågmästare försökt att framställa de olika ämnenas
affinitet i siffror, som skulle vid inbördes jämförelse
uttrycka deras krafter, oberoende av de förekommande
mängderna.»
»Jag har i föreliggande avhandling sökt bevisa, att
affiniteten icke verkar som absoluta krafter, medelst
vilka ett ämne just kan av ett annat utträngas ur en
förening, utan att i alla sammansättningar och
upplösningar, vilka uppstå genom affiniteten, kommer det
ämne som ligger till grund för föreningen, d. v. s. det
ämne på vilket två andra verka med motsatta krafter,
att delas mellan dessa bägge, och den proportion i vilken denna delning äger rum
beror icke blott av affiniteten utan även av de verkande ämnenas mängder, så att, då
det gäller att uppnå en viss grad av mättning, mängden kan ersätta vad affiniteten
saknar i kraft.»
Den teori för affiniteten som Berthollet kommit fram till utvecklade han sedermera
närmare i sitt stora verk Essai de statique chimique (Försök till kemisk sta tik), som utgavs
i Paris 1803. Om detta verk skrev Nobelpristagaren Ostwald år 1895: »Detta hör till de
verk, som blivit mycket lovordade men mycket litet lästa; ty om också ingen
skriftställare på den kemiska affinitetens område sedermera underlåtit att vid varje tillfälle prisa
denna bok, så har den dock icke utövat något påvisbart inflytande på de kemiska
åskådningarna, förrän de däri nedlagda tankarna under sista tredjedelen av vårt århundrade
börjat återupplivas.»
Det återupplivande Ostwald här syftar på är den av oss förut omnämnda (se sid. 195)
betydelsefulla utvidgning och skärpning de Bertholletska idéerna erhöllo genom Guldberg
och Waages affinitetsmätningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
