Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsens förlopp i rum och tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V.
RÖRELSEN.
RÖRELSENS FÖRLOPP I RUM OCH TID.
Vi ha i det föregående sett, att studiet av himlakropparnas rörelser skänkte
människan ett av naturforskningens mest grundläggande begrepp, tiden. Himlavalvets,
solens och planeternas rörelser relativt jorden blevo grundläggande för människans hela
uppfattning av allt rörligt och föränderligt, och samtidigt gåvo de människan genom sin
oregelmässighet och sin brist på överskådlighet impulsen till en fördjupad uppfattning
av det rum, vari dessa rörelser tänkas försiggå. Uti föregående kapitel ha vi haft
tillfälle att ingående studera huru denna fördjupade uppfattning under århundradenas
lopp tagit allt fastare form. Vi ha sett hurusom tiden och rummet genom rörelsen
knutits intimt samman, och att ju mer människan trängt in i rörelsens väsen, dess mer
har denna växelverkan mellan rumsuppfattning och tidsuppfattning spelat in. Det
dröjde dock länge, innan människan, som med sådan framgång i årtusenden studerat
himlakropparnas rörelser, genom studiet av andra, närmare till hands liggande
rörelse-fenomen, kom till en mera mångsidig uppfattning av rörelsen som naturfenomen.
Förklaringen härtill är väl närmast att söka däri, att de jordiska föremålens rörelser icke på
samma sätt som himlakropparnas ske utan människans åtgörande. Människan själv
kunde reglera sin kropps rörelse, hon kunde driva på sina dragare och slavar med piskan;
den lagbundenhet enligt vilken himlakropparna rörde sig fanns därför icke i de rörelser
som lågo till grund för hennes dagliga gärning. Endast när ett stöd välte eller en lina
brast, ställdes människan plötsligen inför rörelsefenomen, som hon icke helt behärskade.
Men den tunga stenens fall utgjorde säkerligen från begynnelsen mera ett undantag från
den ordning människan önskade se omkring sig, och först så småningom lärde sig
människan att i slungor och kastmaskiner utnyttja de fallande kropparnas förödande verkan.
Införandet av eldvapnen under 1300-talet (se sid. 185) kom att för människan
tydligare klargöra rörelsen som ett av levande väsen oberoende förlopp, och 1800-talets
ångmaskiner och motorer ha än mer bidragit härtill. För den primitiva intelligensen
står rörelsen dock som en för livet så karakteristisk egenskap, att han har svårt att fatta
rörelsen som annat än livsyttring. Liksom forntidens folk diktade gudasagor kring
planeternas rörelser och bakom blixtens snabba ljungeld sågo stridande makter, så såg
mången under mitten av 1800-talet med misstro på den tidens märkliga skapelse, loko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
