Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som rörelse - Teorier om ljudets natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504
LJUDET.
Nya principer för tonalstring uppfunnos genom införandet av tungpipor och
stråkinstrument. Redan vid användandet av vassrör och andra vegetabiliska rör kom
säkerligen tillfälligheten att fästa människans uppmärksamhet vid den kraftigt sjungande
ton, som kan lämnas av den tunna membran, som finnes innanför det yttre skalet. Att
sedan införa tunna trä- eller metalltungor i rör av dylika material är blott en vidare
Fig. 401. Den afrikanska kvarran är utrustad med resonanslåda.
utveckling av denna erfarenhet. Stråkinstrumenten uppträda först under medeltiden
och synas ha självständigt uppfunnits av de keltiska barderna under 800-talet, ehuru
meningarna härom äro rätt delade.
Teorier om ljudets natur.
Ljudet uppfattas som en fortskridande rörelse. När människorna sedan uräldsta
tider förstått att systematiskt framlocka ljud ur därtill speciellt uppfunna instrument,
är det helt naturligt, att den mänskliga tanken även tidigt sökt skaffa sig en klar
föreställning om ljudets natur och egenskaper. I den äldsta litteraturen från de länder,
Egypten och Mesopotamien, vilkas kulturarv vi genom greker och araber övertagit, möter
man intet som tyder på att man vid sidan om intresset för ljudets rent musikaliska
utnyttjande skulle ägnat någon uppmärksamhet åt ljudets och tonernas mera
musi-kaliskt-fysikaliska egenskaper. I Kina synes man däremot redan tidigt ha sysslat med
noggranna bestämningar av tonhöjder och intresserat sig för ett systematiskt
klarläggande av musikens element.
Först i den grekiska litteraturen möter man försök till en djupgående uppfattning
av hithörande fenomen och som alltid äro Aristoteles’ skrifter urkunder för vår
kännedom om antikens vetenskapliga insats även i detta avseende. Före Aristoteles voro
pythagoréerna livligt verksamma vid utforskandet av musikens lagar; vi veta hurusom
Pythagoras lyckats i tal fixera tonskalans harmoniska egenskaper (jfr sid. 81).
Men hos Aristoteles möter man de första klart uttalade reflexionerna över själva ljudet
såsom en rörelseform, reflexioner som säker Hgen gjorts långt före honom, ehuru de
ej i skrift bevarats till eftervärlden.
Ekot visar ju otvetydigt att ljudet är något som med bestämd hastighet skrider
framåt i rummet, något som när det möter en bergvägg kastar om riktning och med
oförändrad karaktär åter kan nå den, som sänt ut ljudet. Åtminstone om man ej
ställer sig på den naiva ståndpunkten att uppfatta ekot som naturens eget svar på ett
anrop. Aristoteles kände ekots natur och han visste, att ljudets styrka avtager med
avståndet och att det om natten kan gå fram på längre avstånd än om dagen, ja, han
förmenade att sommaren var mindre gynnsam för ljudets framkomhghet än vintern och
han såg orsaken däri, att solen som är källan till all rörelse härvid är den bestämmande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
