Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som musik - Toner och tonskalor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUDET SOM MUSIK. TONER OCH TONSKALOR.
557
påven Sylvester (d. 335) sångarkollegier bildas (sch o la c a n t o r u m), varigenom
musikens utveckling inom kyrkan befrämjades. Under 500- och 600-talen samlades de
kyrkliga sångerna i en bok, Antiphonarius Cento, och ordnades i en efter kyrkoåret
indelad följd. Denna märkliga insats i kyrkomusikens historia brukar, om ock på
ganska svaga grunder, ‘tillskrivas påven Gregorius den store, varför hela denna
musik-riktning brukar betecknas gregoriansk kyrkosång och betraktas som en motsats till den
äldre ambrosianska kyrkosången, som anknyter mera till den grekiska musiken och som
har sin förnämste företrädare i biskopen av Milano, den helige Ambrosius.
Den gregorianska Antiphonarius röjer ett tydligt orientaliskt inflytande icke blott i
urvalet av sånger, vari judisk och syrisk påverkan kan spåras, utan även genom den
från hellenernas synnerligen avvikande notskriften. Antiphonarius bygger icke på
bok-stavsnotskriften utan använder ett slags grafiskt system för att åskådliggöra
tongångarna i melodien. Detta grafiska system liknar i viss mån modern stenografi, så till
vida som det utnyttjar korta streck och tecken, s. k. neumer (av grek, neuma, vink)
för att giva en vink om melodiens stigande och fallande tonsteg ävensom dess rytm.
Dirigenten som ledde den enstämmigt sjungande kören kunde med sin dirigentstav
teckna dessa neumer i luften och därmed lättare sammanhålla de olika sångarna kring
den gemensamma uppgiften. I motsats mot grekernas bokstavsbeteckning, som
absolut och entydigt särskilde de olika tonerna, voro neumerna blott relativa
tonbeteckningar. Sålunda hade man ett komma, v i r g a, som beteckning för en i förhållande till
föregående ton högre ny ton, en punkt, p u n c t u m, betecknade däremot en lägre ton,
en kråka, p e s, betecknade en stigande följd av två toner och en upp och nedvänd
kråka, flexa, en fallande följd av två toner. Även för kombination av flera toner
hade man neumer, som återfinnas i följande tabell över de viktigaste neumerna:
• Punktum
i Bipunklum
/, Tri punktum
, Apostropha
5» Distropha
((i Tristropha
f Virga
/ // Bi virgis
/// Trivirgis
•t Scandicus
Salicus
Climacus
Flexa
Pes
Pes flexus
Strophicus
Sinuosa
Porrectus
Quilisma
Torculus
Exempelvis angiva porrectus, torculus, climacus och scandicus olika kombinationer
av tre toner, nämligen medel-låg-medel, medel-hög-medel, hög-medel-låg och
låg-medel-hög. Salicus betecknar en kromatisk följd av tre fallande toner, och quilisma
betecknar en drill.
Ett viktigt framsteg i det grafiska åskådliggörandet av tonerna gjordes genom
införandet av avståndsprincipen, diastematie, varvid neumerna placerades
efter en slingrande linje, som höjde och sänkte sig liksom tonernas tonhöjd. Redan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
