Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som musik - Mätning av tonhöjd och tonstyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUDET SOM MUSIK. MÄTNING AV TONHÖJD OCH TONSTYRKA.
559
Fig. 467. Myggfötter i en Pragritual från
1294.
ställare kunnat åt oss i siffror bevara ganska ingående upplysningar om de olika
tetrakord, vari de stämt sina instrument.
Emellertid ligger det något ganska dunkelt och otillfredsställande i det tonernas
talsamband som egypterna och pythagoreerna upptäckt. Man önskar icke blott att kunna knippa
siffror till fenomen, utan man önskar att talraden skall på ett naturligt sätt ansluta sig
till fenomenet, så att man har en inre övertygelse om att måttskalan är en naturlig
måttskala eller som man också säger en absolut skala. Vi kunna icke här i
ett par ord närmare definiera vad som skall menas härmed, men vi kunna historiskt
belysa denna sida av saken och vilja för övrigt hänvisa till de olika absoluta
måttskalor (se registret) som inom olika grenar av naturvetenskaperna kommit till
användning. Men det torde väl kunna anses
ligga i sakens natur att man för att komma
till en naturlig eller absolut tonskala måste
tränga in i tonhöjdens natur.
Att tonen till skillnad från andra ljud
härrör från en periodisk svängningsrörelse
har man sedan äldsta tider haft klart för
sig, ty man har kunnat med känseln
iakttaga hur tonalstrande kroppar vibrera. Men
vari den olikhet mellan tonerna består, som
benämnes tonhöjd och som är något helt
annat än tonens ljudstyrka, har icke alltid
varit lika klart. Sålunda ansåg Aristoteles
att olikheten i tonhöjd berodde på en
olik
het i den hastighet varmed ljudet fortplantas; de låga tonerna gå enligt honom
långsammare och de höga fortare.
Först när man under renässansen i så många andra punkter frigjorde sig från
antikens uppfattningssätt fick man även ögonen öppna för den verkliga orsaken till olika
tonhöjd. Att Aristoteles icke kunde ha rätt framgick av det försök rörande ljudets
hastighet som Gassendi utförde (se sid. 514), ty det visade att den höga knallen från bössan
gick med samma hastighet som den dova knallen från kanonen. Visserligen var
ingendera knallen en t o n i egentlig mening, men försöket ansågs i alla fall avgörande, så
mycket mer som man vid den tiden var medveten om att ljudet från flera instrument
samtidigt når en avlägsen åhörare.
Gassendi synes även ha trängt något djupare in i fenomenet och därvid kommit
till en korrekt uppfattning av tonhöjden såsom mätbar medelst vibrationernas
svängningstal. Galilei delade samma åsikt men gjorde ett försök till en mera djupgående
undersökning av frågan i anslutning dels till sina experiment med svängande strängar
(se sid. 539) och dels till en iakttagelse av vågbildning omkring en i ett stort vattenkärl
nästan till kanten nedsänkt glasbägare. När fingret strykes efter glasets kant ljuder en
ton och ståndvågor bildas på vattenytan; stundom springer tonen över till sin oktav, och
då bli vattenvågornas våglängd hälften så stor.
Galilei påpekar att man visserligen sedan gammalt ansett att de tonhöj dsförhållanden,
som kallas oktav och kvint, kunna uttryckas med talet x/2 och 2/3, därför att en sträng för
att göra oktaven eller kvinten skall svänga med halva resp, två tredjedelar av sin längd,
men att dessa tal ingalunda framför andra tänkbara mått utan vidare absolut måste
föredragas. »Och detta av följande skäl», säger Galilei, »på tre sätt kunna vi höja en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
