Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som musik - Samverkan av toner. Klangfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
LJUDET.
Melodisk och harmonisk musikuppfattning. I första hand ha vi då att något
orientera oss rörande den musikaliska sidan av problemet. Hur ställer sig örat till
två eller flera svängningars sammansättning? Den frågan går ganska lätt att besvara
mot bakgrunden av musikens utveckling hos olika folk.
De äldsta kulturfolken ha i allmänhet undvikit att använda sig av samtidigt
ljudande toner med olika tonhöjd. Kineser och indier, hellener, araber och romare ha alla
uteslutande odlat den enstämmiga musiken. De hade ett utpräglat sinne för den
me
Fig. 476. Irländsk harpospelare.
Efter en handskrift från 700-talet.
Fig 477. Bard spelande chrotta.
Efter en handskrift från 800-talet.
lodiska harmonien i tonernas successiva följd, men synes ha saknat utpräglat sinne för
tonernas samtidiga harmoni. Uti sina »Problem» säger Aristoteles: »Varför är oktaven den
enda samklang som sjunges? Denna spelas också på magadis (harpa) men ingen annan
samklang.» Och i sin skrift om hörseln säger Aristoteles: »Därför förstå vi också bättre,
när vi lyssna till blott en, än när flera uttala det. På samma sätt med strängarna. Och
ännu värre är det, när samtidigt kitharan spelar och därtill flöjten blåses, ty då flyta
stämmorna samman med varandra. Särskilt är detta tydligt vid konsonans; bägge
tonerna gömma sig därvid i varandra.»
Den flerstämmiga, polyfona, musiken med dess krav på sinne för ackordets
harmoni infördes först under medeltiden och härstammar från kelterna och skandinaverna.
Hos orientalerna fanns stundom en ansats till en mycket primitiv form för den
harmoni som samtidigt ljudande toner skänka. De använde någon gång det slags
brumton, som kelterna systematiskt utnyttjat uti chrottan, säckpipan och
nyckelharpan.
Uti en av munken Girald författad beskrivning av Cambria (det gamla Wales)
säger denne, att walesarna icke som andra folk sjunga enstämmigt, utan i olika
stämmor, så att man hör lika många olika stämmor som det finnes sångare. Britterna i
de nordligare distrikten hade däremot en enklare tvåstämmig sångkonst, som Girald
förmodar ha inkommit i landet genom danskar och norrmän. Så utbredd var den
flerstämmiga musiken bland walesarna att barnen tidigt övades däri och att man nästan
aldrig hörde enstämmig sång. Under medeltiden drogo keltiska barder över till
kontinenten och utbredde sagan om »kung Artur och det runda bordet», vilken synes ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
