Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudets tekniska utnyttjande - Diverse ljudtekniska frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
LJUDET.
H. Kreüger m. fl. ljudkällans och de ljuddämpande materialens anordning däremot
rätt stor betydelse för genljudsfördröj ningen.
Till en viss grad är genljud i en sal önskvärd för att talet skall bliva fylligt, men
genljudsfördröjningen får icke bli så stor att otydlighet uppstår. Vid vanliga
föreläsningssalar är gynnsammaste genljudsfördröjningen till 1 sek., i kyrkor, där talet i allmänhet
flyter långsammare, och i konsertsalar anses 1.5 sek. vara mest gynnsamma värde.
Fig. 509. Linjer för lika ljudstyrka i ett rektangulärt
rum med tunnvalvstak. Enl. Sabine 1923.
Fig. 510. Linjer för lika ljudstyrka i en
nisch med tak i form av en halv kupol.
Enl. Sabine 1923.
Genljudsfördröjningen beror i hög grad av rummets volym, och Watson fann genom
att systematiskt undersöka goda offentliga salar att deras genljud motsvarade en
för-8 —
dröjning om 0.7 5 -j-0.123 j/7 sekunder, ifall V är rummets volym och salen är tom.
Ljudstyrkan hos den talande eller antalet instrument i en orkester måste enligt
Watson anpassas efter totala arealen på det omslutande rummet. Formler finnas
uppställda härför, ehuru de ännu äro långt ifrån övertygande. Som exempel kan nämnas att
orkesterbesättningen i en sal om 27 000 m3 bör vara cirka 95 man.
Rummets geometriska utformning spelar en stor roll för ljudfördelningen. Sabine
har vid sina försök även undersökt ljudfördelningen i olika formade lokaler och
experimentellt kartlagt salar genom bestämning av de linjer som erhållas, om man
sammanbinder punkter med lika ljudstyrka (fig. 509 och 510).
Högtalare. En med rumsakustiken närstående fråga är uppgiften att för
ljudfilms- och radioändamål konstruera rationellt arbetande högtalare. Deras ljudstyrka
måste nämligen enligt vad vi sett anpassas efter lokalen, och vid offentliga lokaler, i
skolor och biografer, ställas således ganska stora krav på högtalarens egenskaper.
De första radiohögtalarna, tratthögtalare, voro helt vanliga telefondosor försedda
med en ljudtratt intill telefonmembranen för ljudets förstärkning. Denna förstärkning
uppnås dels därigenom att ljudet samlas så som i en ropare och dels därigenom att ljudet
sätter hela trattens massa i tvångssvängningar med rätt stor amplitud. Härvid komma
emellertid även egensvängningar att uppstå, varigenom biljud uppstå och verka störande
på återgivningen. Dessa som horn och lurar sedermera utarbetade högtalare utgöra
icke en god lösning av uppgiften och ha sedermera nästan kommit ur bruk.
En mera störningsfri form av högtalare byggd på samma princip utgör konhögtalaren.
Även denna arbetar elektromagnetiskt som tratthögtalaren, men medan den senare
äger en telefonmembran i botten av tratten, är konhögtalarens ganska flata tratt i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
