Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Temperatur - Pyrometrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626
VÄRMET.
Fig. 545. Pyrometrisk registrering.
Platinatermometern är, som vi redan framhållit, ett synnerligen tillförlitligt
mätinstrument men har en stor olägenhet, dess pris ställer sig ganska högt, om den skall
användas för direkt temperatura vläsning. Det som gör att priset blir så högt är indikatorn,
vilken vid direkt
avläsning enligt
kompensations-metoden är ett ganska
komplicerat instrument, som
blir än mer komplicerat,
ifall det skall registrera
avläsningarna. För
labora-toriebruk, då man vanligen
har tillgång till elektriska
motståndsetalonger, kan
man däremot åstadkomma
motståndsmätningar med
enklare medel och sedan,
så som vi tidigare angivit,
med hjälp av formler räkna
sig fram till temperaturen.
Termoelektriska pyrometrar. Redan 1821 gjordes av den tyske fysikern Th. J.
See-beck den upptäckten, att om lödstället till två med ändarna hoplödda trådar av olika
metall upphettas, så uppstår en elektrisk spänning mellan de bägge trådarnas fria ändar.
Häri såg man i förstone huvudsakligen en möjlighet att genom värme alstra elektriska
strömmar på ett sätt, som påminner om alstringen av strömmar från ett galvaniskt
element, och man kallade också två på detta sätt hoplödda metallstavar eller trådar för ett
termoelement.
År 1826 utförde den franske fysikern A. C. Becquerel systematiska undersökningar
av temperaturens betydelse vid termoelementen och visade, att det fanns ett bestämt
samband mellan å ena sidan de kalla ytterändarnas elektriska spänning och å den andra
den temperaturskillnad som förefinnes mellan lödstället och de i samma, lägre
temperatur befintliga ytterändarna. Spänningen växer med denna temperaturdifferens till en
början proportionellt, men för högre temperaturer något långsammare. Ja, vid
termoelement av koppar-järn växer spänningen proportionellt mot temperaturdifferensen
upp till 140° C, därpå långsammare upp till ett högsta värde vid 300° C för att sedan
åter avtaga.
Någon tanke på att vid denna tid utnyttja detta fenomen till temperaturmätning
kunde dock knappast uppstå, eftersom den elektriska mättekniken ännu var i sin linda.
Först genom den revolution, som de franska fysiologerna Deprez och d’Arsonval 1882
utförde genom konstruktion av den efter dem uppkallade vridspolegalvanometern,
yppades en möjlighet till pålitliga spänningsmätningar, ehuru det tog lång tid, innan detta
instrument gav upphov till de numera allmänt spridda så lätthanterliga direkt i volt
graderade vridspolevoltmetrarna.
Tiden var emellertid mogen, och 1887 påvisade den franske fysikern H. le
Chatelier, att man kan göra synnerligen pålitliga temperaturmätningar upp till cirka
1 600° C, om man använder sig av en vridspolegalvanometer i förening med ett
termo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
