Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets hastighet - Ljusets brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSSTRÅLARNAS GÅNG. LJUSETS BRYTNING. 807
Astronomerna W. de Sitter och W. Zurheller ha nämligen 1913 resp. 1914 visat,
att ljuset från vissa dubbelstjärnor, vilka i kretsgång än röra sig hastigt mot jorden, än
hastigt bort från jorden, har samma hastighet, vare sig det härrör från stjärnan när den
har den ena eller den andra rörelseriktningen. Även med jordisk ljuskälla ha försök
utförts. Q. Majorana lät nämligen (1918) en kvicksilverbåglampa rotera med en
periferihastighet av 90 m/sek och konstaterade, att denna ljuskällans hastighet icke ändrade
hastigheten hos det utsända ljuset.
Ljusets hastighetsegenskaper spelade redan tidigt in i striderna mellan olika
hypoteser rörande ljusets natur, och de mätningar, som så småningom utfördes, blevo, som vi i
ett annat kapitel skola se, avgörande för dessa hypotesers öde. Hastighetsegenskaperna
i förhållande till rörlig materia ha en måhända ännu mera djupgående betydelse; de äro
icke blott grundläggande för uppskattningen av ljuset, utan de ha även bidragit till de
senaste årtiondenas revolutionerande omvärdering av mekanikens och fysikens
grundbegrepp.
Ljusets brytning.
Eig. 685. Ett mynt, som skymmes av en tom skåls
kant, blir synligt, om vatten hålles i skålen.
Äldsta iakttagelser av ljusbrytning. Att det icke blott är genom spegling som
en plötslig ändring av ljusstrålarnas rätliniga gång kan förorsakas, har man sedan
gammalt känt till. Sålunda finnes redan i
antikens skrifter omnämnt det
förhållandet, att ett i botten av en skål befintligt
mynt, som av skålens vägg skymmes för
ögat, plötsligt blir synligt, när man slår
vatten i skålen. Den ljusstråle, som från
myntet strök förbi skålens kant utan
att nå ögat, har således genom att den
tvingas delvis gå genom vatten ändrat
riktning, så att den når ögat och ger
detta illusion av att myntet höjts. Lika uråldrig är väl iakttagelsen av att en i vattnet
snett ställd påle synes liksom förete ett brott invid själva vattenytan.
Kleomedes’ brytningsregei. Den grekiske astronomen Kleomedes (synes ha levt
omkring 50 e. Kr., ehuru en del historiker sökt göra troligt, att han levt i fjärde århundradet
och således varit arvtagare till Ptolemaios), som skrev ett märkligt astronomiskt
kosmologiskt arbete, Kyklike Theoria meteoron, lägger i detta en fast grund för
uppfattningen av de bägge nyssnämnda fenomenen jämte en del liknande fenomen genom att
framhålla att de bero därav, att en ljusstråle, som passerar gränsytan mellan två
homogena, genomskinliga ämnen, därvid undergår en riktningsförändring, i detta sammanhang
kallat brytning eller refraktion, medan den däremot i vartdera ämnet går fram i rät linje.
Kleomedes påvisade även, att de olika ämnenas täthet (specifika vikt) är avgörande för
brytningen, så att när strålen tränger in i ett tätare medium, böjes den av i riktning
närmare gränsytans normal, medan den i ett tunnare avlägsnar sig mera från normalen;
man brukar formulera denna Kleomedes’ brytningsregel sålunda:
Den infallande strålen, den brutna strålen och
gränsytans normal ligga i samma plan, och. vid övergång till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
