Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
810
LJUSET.
Ptolemaios ansåg sig ur dessa observationer kunna draga den slutsatsen, att
vinklarna i och a ständigt stå i samma proportion till varandra. Men därav följer att också
i och fl äga ett konstant förhållande, ty om i = k • a, så är i = k (i—fl) och
Jc
i = -—- • p. Vi ha i ovanstående tabell uppställt värdet på —, och i genomsnitt är
värdet 1.4 för vatten, men avvikelserna äro dock ganska stora. Endast som en första, ganska
grov approximation av brytningslagen kan man således anse, att infalls- och
brytnings-vinklarna ständigt ha samma inbördes proportion. Även för brytning i glas kom Ptolemaios
till detta resultat, ehuru för glaset den konstanta proportionen icke var 1.4 utan 1.6.
Keplers approximativa brytningslag. Att förhållandet mellan infallsvinkel och
brytningsvinkel ingalunda kan betraktas som konstant, framhåller Johannes Kepler
(se sid. 132) i sin år 1611 publicerade Dioptrik. Liksom Euklides genom sin katoptrik
skapat läran om ljusets spegling och speglars egenskaper har Kepler i detta verk, som
han gav det analogt bildade namnet Dioptrik (av grek, dia, genom, och optein, se), lagt
grunden till läran om ljusets brytning och gång i genomskinliga ämnen. Den
fullständiga titeln klarlägger tydligare den uppgift Kepler ställt sig: »Dioptrik eller framställning
av den verkan som slipade glas och genomskinliga kristaller ha på seendet och de synliga
föremålen.»
Kepler börjar sitt verk med att uppställa en del definitioner och de olika »optiska
grundlagar», som han i sitt arbete ämnar utnyttja. Som första optiska grundlag
uppställer han Kleomedes’ brytningsregel, och som andra grundlag uppställer han den för
första gången av den polske dominikanmunken Vitello mot mitten av 1200-talet
uttalade satsen att:
En stråles brytning blir densamma vare sig man
tänker sig strålen gå in eller ut.
Därefter följa ett flertal lagar rörande ljusets brytning i glas och bergkristall,
vilka kunna sammanfattas till Keplers approximativa brytning slag:
B r y t n i n g s v i n k e 1 n och infallsvinkeln äro visserligen
icke exakt proportionella, men för infallsvinklar upp till
3 0° har man rätt att anse detta vara fallet.
För glas visar sig förhållandet mellan infallsvinkel och brytningsvinkel enligt
Kep-3
lers mätningar vara -, och för bergkristall fann han värdet i det närmaste lika stort.
Ur Ptolemaios’ tabell på föregående sida ser man Keplers påstående bekräftat, ty
mellan 10° och 30° är förhållandet — för glas i det närmaste konstant c:a 1.46 och
för vatten är det 1.30. Med tanke på att Kepler använder sin lag till att teoretiskt
undersöka egenskaperna hos de på hans tid använda, med glaslinser utrustade optiska
instrumenten kan man anse, att Keplers brytningslag är fullt tillfredsställande, ty vid
dylika instrument förekomma aldrig annat än små infallsvinklar. Emellertid växte
så småningom anspråken på dylika instrument, och deras fullkomnande möjliggjordes
först sedan en mera exakt brytningslag blivit uppställd.
Den exakta brytningslagen. Cartesius, vilken liksom’ Kepler och så många andra
i början av 1600-talet ivrigt sysslat med frågor rörande ljusets brytning, publicerade
i Leiden 1637 sitt berömda filosofiska arbete Discours de la méihode pour bien con-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
