Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets hastighetseffekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900
LJUSET.
ning. Härvid lät han två koherenta ljusstrålar passera genom var sitt rör med hastigt
rinnande vatten; den ena strålen fick härvid gå i vattenströmmens riktning och den andra
emot strömmen. Genom att låta ljusstrålarna interferera kunde han undersöka, om
vattnets hastighet ägde inflytande på interferensbandens läge. Detta visade sig vara fallet:
vattnet för ljuset med sig, men icke med vattnets fulla hastighet. En noggrann mätning
gav full överensstämmelse med Fresnels formel.
Den holländske fysikern och nobelpristagaren H. A. Lorentz har ytterligare
förbättrat uttrycket för medförningseffekten genom att tillfoga en term, vilken gör räkning för
det inflytande, som härrör från ljusets färg, d. v. s.
våglängd. Lorentz’ formel är grundad på den
allmänna elektronteoretiska utformning, som Lorentz
uppbyggt på Maxwells elektromagnetiska ljusteori.
Djupgående experimentella undersökningar ha
utförts av den holländske nobelpristagaren P. Zeeman
och visat full överensstämmelse med Lorentz’ teori.
Fig. 765. A. A. Michelson.
Michelsons försök. Med hjälp av sin
inter-ferometer sökte A. A. Michelson 1881 komma till
ett avgörande beträffande existensen av en etervind.
Försöket upprepades i samarbete med den
amerikanske fysikern E. W. Morley år 1887, och detta
berömda Michelson-Morleys försök har fått en
avgörande betydelse för den moderna
naturvetenskapens utveckling.
Grundtanken i detta försök är, att etervinden
måste göra sig gällande här på jorden i
öst
västlig riktning, parallellt med jordbanan, eftersom jorden rusar fram i världsrummet
i denna riktning. I nord-sydlig riktning bör däremot ingen etervind förekomma. Låter
man därför en ljusstråle gå fram och tillbaka sträckan l parallellt med jordbanan, så
åtgår därtill en annan tid, än om den går vinkelrätt däremot. I förra fallet ökas
ljushastigheten c med jordens hastighet v, då strålen går i ena riktningen, och
Ijushastig-heten c minskas med v, när strålen går i motsatt riktning. Ena gången åtgår tiden
och andra gången c _ v
J 1
så att hela gångtiden är
2 l c _2l 1
C2 —U2 C V2
1- T2
1
c — V
I senare fallet kommer ljusstrålen att gå i sned riktning med hastighetskomposanten
c i nord-sydlig och hastighetskomposanten c + v resp, c—-v vinkelrätt däremot. En
uträkning giver vid handen, att tiden nu blir
21
c
,2
Är etern stillastående, så att en etervind sveper över jorden i öst-västlig riktning,
l v2
men icke i nord-sydlig, komma ljusstrålarnas tider att skilja på beloppet ~ * “2 • Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
