Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets hastighetseffekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
902
LJUSET.
för att all olikhet i ljusets gångskillnad efter olika riktningar skall försvinna. Enligt denna
kontraktionshypotes försvinna alla motsägelser, etervinden förkortar alla mått och
omöjliggör således sin egen uppmätning. Speciellt är detta fallet vid Michelsons interferometer,
vars spegelavstånd röner inflytande av etervinden.
Relativitetshypotesen. En betydligt mera djupgående tolkning av denna fråga gavs
av Einstein (1905), vilken påpekade, att experimentalfysikens grundläggande begrepp
till sin natur äro relativa och förutsätta en oföränderlig ljushastighet, varför man helt
kan övergiva hypotesen om en världseter och ändock vara i stånd att skapa en uttömmande
teori för dessa fenomen.
För att mäta en sträckas längd kräves en samtidig observation av sträckans båda
ändpunkter. Men denna samtidighet kan icke fastställas på ett av alla omständigheter
oberoende sätt. Varje ort har sin tid, och en för alla orter gemensam världstid (se sid. 122)
kan endast etableras med hjälp av ljus- eller radiosignaler, varför även en sådan
världstid blir beroende av observatörernas rörelse. Även då det gäller en kortare sträcka,
måste den samtidiga observationen av sträckans bägge ändar ske genom en ljussignal, det
snabbaste av alla signaleringsmedel. I begreppen längd och tid ha således vissa relativa
jämkningar insmugit sig, på den grund att man vid uppmätningen använder sig av
ljussignaler. En och samma längd, mätt vid två olika tillfällen, behöver därför icke motsvara
. samma mått, utan måtten kunna utfalla olika, om den ljussignal, varpå mätningen
bygger, genom observatörernas hastiga rörelse utfaller olika vid de bägge tillfällena. Men
så är just fallet, om man mäter avståndet mellan den Michelsonska interferometerns
speglar. Avståndet mellan dem, när de äro placerade i öst-västlig riktning, mätes, under
det att observatörerna ha en helt annan hastighet, än om de äro uppställda i nord-sydlig
riktning. Den Lorentzska kontraktionen är således icke en av etervindens tryck orsakad
kontraktion, utan sammandragningen beror av rummets och tidens relativitet (jfr
sid. 120, 441—443).
Eftersom ljushastigheten på detta sätt inverkar på alla mätningar, kan man vänta sig,
att det är omöjligt att genom fysikaliska mätningar påvisa, att ljuskällors eller
observatörers hastighet ha något inflytande på ljusets hastighet (jfr även sid. 806—807). Den
moderna vetenskapen uppställer därför som postulat, att ljuset fortplantar sig som en
klotvåg med en för alla observatörer gemensam hastighet i tomrummet.
Om man från relativitetshypotesens ståndpunkt analyserar det Fizeauska
experimentet, kommer man till exakt samma medförningseffekt som enligt Fresnels mera
konstlade teori, och detta, jämte en mängd bekräftelser på det elektrodynamiska
området, har gjort, att relativitetshypotesen omfattas av de flesta ledande
vetenskapsmän.
Som en följd av en mera allmän relativitetsuppfattning kom Einstein även
till den märkliga slutsatsen, att en ljusstråle måste krökas i närheten av en
graviterande massa (se sid. 440). Detta märkliga samband mellan ljus
och gravitation har kunnat observeras såsom en skenbar förflyttning av
sådana stjärnor, som vid solförmörkelse kunna iakttagas i närheten av solens
kant.
Grupphastighet och fashastighet. Eftersom å ena sidan ett ljusbrytande ämnes
brytningsindex utgör ett mått på förhållandet mellan ljusets hastighet i tomrummet
och dess hastighet i det ljusbrytande ämnet och å andra sidan olika färgat ljus, d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
