Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljuset som energiform - Temperaturstrålningens spektrala fördelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
944
LJUSET.
i proportion till svängningstalet. Genom mätning av energiomsättningen kunde
Millikan även bestämma värdet på h till h = 6.57 • 10 27 erg/sek. Det genom elektriska
mätningar bestämda Å-värdet stämmer således på ett häpnadsväckande sätt med det
h-värde Planck beräknat ur strålningsmätningar.
Ett lika märkligt inlägg i denna fråga gjordes 1913 av den danske fysikern och
nobelpristagaren Niels Bohr, vilken påvisade, att svängningstalen för heliums olika
spektrallinjer kunna teoretiskt beräknas, om man förutsätter, att dessa linjer uppstå
på så sätt, att atomen pendlar mellan olika energitillstånd, vid vilka ljusenergi
språngvis utsändes i efter svängningstalet avpassade ljuskvanta.
Sedermera har Einsteins princip om ljuskvanta tillämpats på de mest skilda
områden och Plancks verkningskvantum h experimentellt bestämts på ett flertal olika
sätt. Den universella betydelsen av Plancks konstant kan närmast sägas motsvara
betydelsen av Avogadros konstant, som ävenledes kunnat bestämmas genom mätningar
på de mest olikartade forskningsområden (se sid. 288). Här nedan sammanställas
de viktigaste bestämningarna av Plancks konstant
Sammanställning av de på olika vägar experimentellt funna värdena
på Plancks verkningskvantum.
Svart strålning
a) vid konstant våglängd h = (6.55 + 0.03) • 10~27
b) integralstrålning h = (6.53 + 0,03) • 10~27
Ljuselektrisk effekt h = 6.58
Gasers synliga spektra h = (6.549 + 0.011) • 10-27
Röntgenspektra h — (6.558 + 0.009) • 10 27
Med hänsyn till de olika metodernas tillförlitlighet kan man taga som bästa värde
på Plancks verkningskvantum:
h = (6.55 i 0-01) lO 27 erg/sek.
Belysningsteknikens temperaturstrålare. De för belysningstekniken mera
betydelsefulla ljuskällor, vilka utsända temperaturstrålning, bestå vanligen av glödande fasta
kroppar. Vid stearinljus, fotogenlampor, lysgas- och karbidlampor härrör ljuset i sista
hand från glödande kolpartiklar. Vid glödlampor härrör ljuset från den glödande
lys-tråden av kol eller metall och vid båglampor från de glödande kolspetsarna. Vissa
metalloxider ha sedan gammalt använts som strålningskroppar. Det äldsta exemplet härpå
är det intensiva kalkljuset, som erhålles genom att ett kalkstycke upphettas med en
knall-gasblästerlåga och som förr i världen användes till projektionsapparater. Men även
Auerbrännarens glödstrumpa för gasbelysning och Nernstlampan för elektrisk belysning
äro exempel på användningen av glödande metalloxiders temperaturstrålning.
För alla dessa temperaturstrålare gäller den å sid. 932 (fig. 798) anförda lagen, att
deras av en viss temperatur alstrade strålning för varje våglängd är svagare än
strålningen från den till samma temperatur upphettade svarta kroppen. Enligt Kirchhoffs
lag är absorptionsförmågan hos temperaturstrålaren avgörande för hur mycket svagare
strålningen är i förhållande till den svarta kroppens strålning. Är absorptionsförmågan
konstant, säges ljuskällan vara en gråstrålar e, och då är dess emissionsförmåga
inom hela spektret en och samma bråkdel av den svarta strålarens emissionsförmåga.
Skulle strålarens absorptionsförmåga däremot variera, så att den är utpräglat liten för
strålar inom ett större våglängdsområde men däremot utpräglat stor för ett mindre
våglängdsområde, säges den vara en selektivstrålar e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
