Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Optiska instrument - Optiska analysinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OPTISKA INSTRUMENT. ANALYSINSTRUMENT.
981
Fig. 859. Schema över
sackarimeter med.
Lip-pichs halvprisma.
ende av ett 15 mm tjockt skikt av 6 % kaliumbikro matlösning. Sackarimetrar förses
ävenledes med en halvskuggsanordning, numera vanligen ett Lippichs halvprisma. Fig.
859 visar ett schema över en dylik sackarimeter; från den utbredda ljuskällan (^4) går
ljuset genom bikromatkärlet (B) och belysningslinsen (C) till
polari-satorn (D); halva ljusknippet passerar halvprismat (D), varefter
hela ljusknippet passerar kvartskilkompensatorns tre delar (E och
F) för att sedan analyseras i analysatorn (G) och kikaren (H JK).
Kvartskilen (E) manövreras med en skruv, och förskjutningen
avläses på en från 0 till 100 graderad, likformig skala, direkt
angivande sockerhalten i procent.
På tredje internationella mötet av Kommissionen för
enhetliga sockerbestämningsmetoder i Paris 1900 bestämdes, att
skalans 100-punkt skall bestämmas av vridningen hos en normal
sockerlösning i ett 20 cm långt rör. Mätningen skall företagas vid
20° C, och även kvartskompensatorn skall hålla denna
temperatur. Normallösningen bestämmes så, att 26 000 milligram rent
socker uppväges i luft med mässingsvikter och genom
vattentillsats upplöses vid 20° C till 100 cm3 sockerlösning. En grad av
denna internationella skala motsvarar, att polarisationsplanet
vrides 0.3466 cirkelbågsgrader.
Innan den internationella sackarimeterskalan fastställdes,
användes rätt allmänt den av Soleil först angivna skalan, erhållen
medelst en normallösning innehållande 16.29 gram socker per
100.106 cm3. Värdet 100.106 cm3 motsvarar volymen hos 100 gr
vatten av 4°, vägt med mässingsvikter i luft. Denna gamla franska
skala bibehålies ännu officiellt i Frankrike under benämning Soleilskala. Enligt gällande
franska föreskrifter motsvarar 1 Soleilgrad 0.2167 cirkelbågsgrader vid 20° C.
Polarisationselastometer. Det polariserade ljuset har inom tekniken kommit till
användning vid analys av de elastiska deformationerna hos maskinelement. År 1910
påbörjade den engelske fysikern E. G. Coker en rad dylika undersökningar. Tillsammans
med Silvanus P. Thompson konstruerade han 1912 ett större polariskop, i vilket man
kan studera större maskindelar i arbete, och sedermera har han utarbetat smärre
foto-elastiska instrument, vilka numera föras i handeln.
I Cokers instrument utnyttjas de optiska egenskaperna hos s. k.
kvartsvåglängds-plattor. Dylika plattor bestå av dubbelbrytande material, vanligtvis glimmer, som lätt
klyves i tunna blad, mot vilka ljus får infalla vinkelrätt. Ljuset uppdelas då i en ordinär
och en extraordinär stråle, vilka fullständigt sammanfalla, när plattan, såsom fallet är
med glimmer, har de plana ytorna parallella med den optiska axeln. På grund av den
ordinära och den extraordinära strålens olika hastigheter inom plattan uppstår en
fasförskjutning emellan dem, och man kan avpassa plattans tjocklek så, att fasförskjutningen
blir 90°, d. v. s. en kvarts våglängd av den monokromatiska ljussort som användes. Den
ur plattan utgående ljusstrålen består då av två inbördes vinkelräta, linearpolariserade
komponenter med en inbördes fasförskjutning av 90° och har alldeles speciella optiska
egenskaper. Med tanke på cirkelrörelsens uppdelning i två 90° fasförskjutna
komponenter (se sid. 387) kallas en sådan ljusstråle cirkulär polariser ad. Får en dylik
cirkulär-polariserad stråle passera genom ytterligare en kvartsvåglängdsplatta, så ökas fasför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
