Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Jorden som magnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1002
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 885. Ett glödgat järnstycke, som under hamring
får avsvalna, medan det hålles i riktning från söder
(auster) till norr (septentrio), magnetiseras avsevärt.
Efter Gilbert (1600).
som en fullkomligt fritt upphängd nål, så att den anger
riktningen hos den från jordens magnetfält härrörande
kraften.
Med hjälp av inklinatoriet i förening med kompassen kan man således på ett
synnerligen känsligt sätt undersöka jordens magnetfält, känsligare än med en i en tråd
upphängd nål. Tråden har nämligen alltid någon styvhet, som hindrar nålens fria rörelse,
medan en väl avvägd och i goda spetslager vridbar nål är fullkomligt fritt rörlig.
Gilberts uppfattning om jorden som en stor Terella skulle således mycket noggrant
kunna prövas medelst ett inklinatorium. Från ekvatorn till polen bör
inklinationsvin-keln variera från 0° till 90°. Genom
att från breddgrad till breddgrad
mäta inklinationen skulle man
således kunna avgöra den åsikt Gilbert
bildat sig med sådan fast övertygelse,
att han i inklinatoriet såg ett
instrument för enkel bestämning av en
orts breddgrad.
Experimentell prövning av
Gilberts hypotes. Gilbert var icke själv
i tillfälle att resa runt på olika
breddgrader och mäta inklinationen
för att pröva sina förutsägelser.
Däremot sökte han på ett annat
sätt pröva huruvida jorden verkligen
är en magnet omgiven av sitt eget
magnetfält, ty redan kända
iakttagelser syntes giva stöd åt en dylik åsikt.
Sålunda omnämner Gilbert, att man i augustinklostret i Mantua iakttagit, att
en järnstång, som uppburit en väderflöjel, med tiden blivit magnetisk. Häri såg Gilbert
samma slags fenomen som när ett järnstycke, som befinner sig i närheten av en
magnetsten, så småningom blir magnetiskt.
För att övertyga sig om att analogien verkligen var fullständig, utförde Gilbert en
del försök. Härvid utgick han från det av honom kända faktum, att en järnnål blir
kraftigast magnetiserad, om den i förhållande till magnetstenen placeras i sådan riktning,
som en fritt rörlig magnetnål av sig själv intager. Vore jorden en stor magnetsten, borde
således en järnstång bli en relativt kraftig magnet, om den en tid hölls i
inklinations-nålens riktning, men däremot borde den bli en svagare magnet, om den inställdes i en
annan riktning. Försöken gå vo full bekräftelse härpå. Särskilt lätt försiggår en dylik
magnetisering, om järnet glödgas före inriktningen och sedan får svalna, medan det
är inställt i norr och söder; en hamring av det glödande järnet underlättar i
ännu högre grad magnetiseringen (se fig. 885).
En annan omständighet, som i samband med dessa försök ävenledes kunde prövas,
var, att en järnnål, som magnetiseras av fältet kring en godtycklig magnetsten, i den
ända, som vetter mot magnetstenens ena pol, alltid får en pol av motsatt slag, så att även
polariteten blir densamma som för en i fältet fritt inställd kompassnål. Eftersom
inkli-nationsnålen pekar med sin nordpol nedåt mot norr, bör man således kunna iakttaga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
