Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Jorden som magnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNETER. JORDEN SOM MAGNET.
1007
vare amerikanska mätningar med de speciellt inrättade mätfartygen Galilee och
Carnegie, värdena för kontinenterna härröra från de över hela jorden spridda
jordmagnetiska observatorierna.
En sådan karta över olika orters deklination kan med hänsyn till de sekulära
förändringarna icke anses fullt pålitlig för mer än en kortare tidrymd. Under ett år bruka
dock ändringarna icke belöpa sig till mer än 10 minuter, åtminstone om man bortser
från trakterna kring de magnetiska polerna. Med kännedom om föregående års
förändringar kan man därför ganska noga bedöma ett kommande års deklinationer. De
i olika länders mariner använda deklinationskartorna bruka dock omarbetas, så snart
förändringen uppnått cirka 40 minuter.
Jordmagnetismens dagliga förändringar. Förutom de sekulära förändringarna i en
orts deklination förekomma även en del hastigare, dels periodiska och dels oregelbundna,
förändringar. Man särskiljer två olika slags periodiska förändringar, årliga och dagliga.
De årliga fram- och återgående förändringarna upptäcktes 1784 av Jacques
Cas-sini; de äro ytterst små och överstiga aldrig 20 minuter. Det är högst tvivelaktigt, om
de kunna anses såsom regelbundet återkommande. Däremot upptäckte den
framstående engelske ur- och instrumentmakaren Georges Graham år 1722, att en
magnetnål ändrar ställning från timme till timme. Graham lyckades icke få fram någon
lagbundenhet i detta fenomen, men svensken Anders Celsius (se sid. 604) publicerade
tillsammans med astronomen Olof Petrus Hjorter (1696—1750) 1740 i
Vetenskapsakademiens Handlingar en mycket omsorgsfull studie över fenomenet och visade,
att deklinationen alltid är som minst omkring kl. 8 på morgonen och som störst
omkring kl. 2 e. m. Storleken på variationerna är olika på olika ställen av jorden, störst
i närheten av polerna, försvinnande i närheten av ekvatorn.
De oregelbundna förändringarna, s. k. magnetiska oväder, iakttogos första gången av
tysken Athanasius Kircher under ett vulkaniskt utbrott från Vesuvius i början av
1600-talet. Sedermera iakttog den nyssnämnde Hjorter, att norrskenet åtföljes av
magnetiska oväder. Den 1 mars 1741 iakttog Hjorter ett synnerligen kraftigt norrsken
och märkte att, så länge detta varade, en kompassnål hela tiden svängde fram och
tillbaka, så att Hjorter ansåg de bägge fenomenen höra samman. Senare iakttagelser
ha bekräftat Hjorters tanke, och framför allt ha i vår tid norrmännen Birkeland och
Störmer i hög grad fördjupat studiet av dessa bägge fenomens samhörighet.
För fullständighetens skull förtjänar det omnämnas, att man även rörande
inklina-tionen iakttagit, att den något varierar med tiden, och man har även uppgjort kartor
över inklinationen för jordens olika orter. Den första kartan trycktes i Sverige 1768
av Johan Carl Wilcke (jfr sid. 649). Inklinationen har emellertid icke samma
betydelse som deklinationen för sjöfarten, därför ha dylika kartor icke fått så stor
användning. För gruvdriften, särskilt för uppsökande av järnmalmsfyndigheter och
för uppskattningen av deras mäktighet, ha dy Eka kartor jämte noggranna
deklinations-kartor däremot stor betydelse och ha bl. a. i vårt land kommit till stor
användning.
Hypoteser om jordmagnetismens ursprung. Om också Gilberts hypotes om jorden
som en stor, klotformig magnet i stort sett blivit bekräftad, visade dock det sorgfälliga
studiet av de jordmagnetiska fenomenen, att denna hypotes måste revideras i många
avseenden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
