Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Den elektriska strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1093
»Man är allmänt överens om att de båda elektriciteterna fortfarande föras i bägge
riktningarna, så att det uppstår en dubbel ström, den ena av positiv elektricitet och den andra
av negativ elektricitet, utgående åt olika håll från de punkter, där den elektromotoriska
kraften verkar, och förenande sig i den del, som är mitt emot dessa punkter.»
För att klargöra strömmens orientering i rummet införde Ampère en sedermera
allmänt antagen överenskommelse om vad man skall mena med strömriktning, så att
strömmens riktning räknas utefter ledningstråden från det galvaniska batteriets positiva
pol och till dess negativa pol; inom batteriet måste strömmen däremot tänkas gå från
den negativa metallplattan till den positiva, för att strömmen som helhet skall kunna
cirkulera i ledningskretsen.
Om man vid elektrolys tänker sig de utfällda ämnena vandra till
elektroderna från elektrolytens inre, gäller således, att elektrolytens ena* del, väte
och metaller, följer med strömmen och avsätter sig på negativa elektroden, medan
den andra delen, t. ex. syre och syror, går mot strömmen och avsätter sig på den
positiva elektroden.
Ampère klarlade även strömriktningen med hjälp av magnetfältet, ehuru
på ett tämligen omständligt sätt. Med hänsyn till att det egentligen gäller att fastslå ett
samband mellan en efter strömbanan gående riktning och de
kring densamma gående slutna magnetiska kraftlinjerna,
använder man numera skruvregeln (se sid. 334), vilken på enklaste
sätt möjliggör detta fastslående. Härvid tänker man sig de
magnetiska kraftlinjerna försedda med pilriktning åt det håll,
en nordända hos en magnetnål skulle röra sig i magnetfältet
(se fig. 949). Sedan den magnetiska virveln på detta sätt fått en
experimentellt lätt bestämbar kringgående riktning, kan denna
läggas till grund för ett fastslående av strömmens riktning
genom följande s. k. skruvregel:
Den elektriska strömmen tilldelas en
efter ledningstråden gående riktning, som bestämmes ur
det magnetiska virvelfältet så, att den utgör
motsvarighet till en högervriden skruvs framåtgående rörelse,
när magnetfältets kringgående riktning får motsvara
skruvens vridningsrörelse.
Denna magnetiska definition på strömriktning har för praktiken den största
betydelse. Om också blott ett stycke av en strömbana är åtkomlig, kan man med en
kompassnål enkelt bestämma strömmens riktning utan kännedom om strömkällan och dess
poler och utan att behöva bryta strömmen för att sätta i gång elektrolys. Har man
däremot två polklämmor tillgängliga för åstadkommande av elektrisk ström, vars kommande
riktning man på förhand vill veta (exempelvis för att rätt kunna inkoppla ensidigt
verkande instrument), då är den enklaste metoden att från klämskruvarna nedföra de fria
ändarna av två ledningstrådar i närheten av varandra i ett glas vatten. Man kan då
tydligt se små gasblåsor (vätgas) bildas vid den ena metalltrådsändan, som således leder till
den negativa polen. Vid den tråd, som leder till positiva polen, sker ingen gasutveckling
(syrgasen försvinner genom sekundära reaktioner). Elektriska montörer använda ofta
en särskilt preparerad pappersremsa, s. k. polpapper, mot vilket trådändarna pressas.
Är polpapperet fuktat, kommer det att färgas starkt rött vid den negativa polen
men förblir ofärgat vid den positiva polen.
Fig. 949.
Strömriktningens bestämning ur
magnetfältet enligt
skruvregeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
