Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Elektrodynamiska lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1107
Fig. 963. Magnetfältets
intensitets-egenskaper enligt Biot-Savarts lag
för en rak strömbana.
Strömriktningen går uppåt i förhållande till
figurens plan.
kokongtråd upphängd liten kompassnål utföra svängningar på olika avstånd från
ledningstråden. Kompassnålen astatiserades med en liten extra magnet, som fullkomligt
upphävde det jordmagnetiska fältets inflytande. Genom att räkna svängningarna per
sekund på ett visst avstånd och sedan på dubbla
avståndet kunde de konstatera, att den kraft, som verkar
på kompassnålen, halveras, när avståndet dubblas,
ifall den raka tråden är tillräckligt lång, så att
åter-ledningens inflytande icke får tillfälle att göra sig
gällande. Sina mätningar sammanfattade de med
följande ordalydelse i Biot-Savarts lag:
En rak, strömförande tråds
magnetiska verkan har en riktning, som i
varje punkt är vinkelrät mot både
tråden och mot den från punkten
till tråden dragna vinkelräta
linjen. Dess intensitet är omvänt
proportionell mot punktens avstånd
från tråden.
I fig. 963 åskådliggöres i anslutning till
Biot-Savarts lag, hurusom magnetfältets intensitet avtager,
ju längre avståndet blir från den strömförande tråden. Strömmen tänkes i fig.
963 gå rakt upp genom papperet.
Laplace’s lag. Biot-Savarts lag uttalar sig endast om raka, obegränsat långa
strömbanors magnetfält. Men i praktiken måste ledningstrådarna i allmänhet ha annan form,
varför lagen icke har så stor användbarhet. Den store astronomen och matematikern
Laplace, vilken från sina undersökningar rörande gravitationen (se sid. 432) var van att
bestämma gravitationsverkan för olika formade kroppar, insåg genast, att Biot-Savarts
lag kunde givas en större allmängiltighet. Gravitationen för en liten massklump eller ett
masselement, som man säger, är enligt Newtons gravitationslag omvänt
proportionell mot kvadraten på avståndet, så att dess gravitationsverkan minskas till en fjärdedel,
när avståndet från densamma ökas till det dubbla. Men gravitationen från en lång rak
stång minskas icke alls så snabbt med avståndet. Stången kan nämligen betraktas som
en hel rad masselement, och summerar man alla elementens verkningar, så får man som
matematiskt resultat, att gravitationen blir omvänt proportionell mot själva avståndet,
så att dess gravitationsverkan minskas till det halva, när avståndet ökas till det dubbla.
Detta var Laplace, som sagt, väl förtrogen med, och för honom stod det klart, att
Biot-Savarts lag på ett analogt sätt kunde anses framkommen som ett summeringsresultat av
verkan från strömbanans olika smådelar eller s. k. strömelement. Och det låg för honom
nära till hands att förmoda, att man även för andra strömbanor än den raka skulle
kunna beräkna magnetverkan genom en summering av strömelementens verkan, ifall
man utgår ifrån den hypotesen, att varje ström elements bidrag är
oberoende av strömbanan i övrigt. En närmare matematisk analys
giver vid handen, att man för strömelementets verkan får uppställa Laplace s lag:
En godtyckligt formad strömbanas magnetiska verkan
i en punkt kan beräknas genom summering av dess
strömelements verkningar, varvid varje element lämnar ett
bi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
