Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Elektriska och magnetiska fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 1058. Schematisk bild
över hur ett batteri
levererar elektriska fältrör till en
redan laddad kondensator,
när de förutvarande
fältrörens sidotryck minskas
genom införande av en
glasskiva mellan
kondensator-plattorna.
variera mellan 100 och 300 volt. Ju snabbare spänningen växlar, desto starkare blir
strömmen. Vid sådana frekvenser, som användas vid kortvågsradio, över 109 växlingar
i sekunden, kommer en kondensators laddningsström att bliva högst väsentlig. En
ledning, innehållande en kondensator, parallellkopplad med en grövre koppartrådsbygel,
kan följaktligen visa den förbluffande egenskapen, att strömstyrkan i kondensatorgrenen
blir större än i koppartrådsledningen. Ett ledningsbrott kan således leda högfrekvent
växelström bättre än en koppartråd.
Det ohmska spänningsfallet utefter en ledningstråd måste motsvaras av att de
elektriska fältrören, när de äro i rörelse, icke äro vinkelräta mot ledningstråden, så som
fallet är vid de från en metalltråd utgående fältrören i ett
statiskt fält. Under rörelsen släpas fältrören fram, så att de
böja av från ledningen i en viss vinkel (se fig. 1058), de hänga
efter som släplinor. Vid mycket stor ledningsförmåga bilda
fältrören nästan rät vinkel med ledningstrådens yta, eftersom
spänningsfallet då är obetydligt, men ju mindre
ledningsförmågan är, desto mindre vinkel bilda de med ledarens yta.
De båda elektromagnetiska lagarna. Ørsteds upptäckt
av den magnetiska virvel, som till virvelkärna har
förbindelseledningen mellan ett galvaniskt elements poler, föranledde
Ampère att införa detta magnetiska fält som mått på vad han
uppfattade som en laddningstransport och kallade elektrisk
ström. En mera djupgående uppfattning av Ørsteds
upptäckt och det Ampèreska måttet på elektrisk ström
möjliggjordes genom Faradays grundläggande undersökningar rörande
den elektriska strömmens magnetiska och kemiska
verkningar. Faradays resultat, att såväl strömmens
laddningstransport som dess magnetiska verkningar stå i bestämd
proportion till varandra (se sid. 1100), innebär i själva verket
ett konstaterande av ett lagbundet samband
mellan elektriska och magnetiska
företeelser.
För att underlätta en enkel och överskådlig formulering
av denna naturlag ävensom för att i det följande möjliggöra
ett fördjupande av dess betydelse i Maxwells anda behöva
vi en allmängiltig beteckning för den hastighet, varmed en
storhet varierar. En sådan, numera internationellt använd
beteckning infördes av Newton i samband med
differentialkalkylens uppfinnande. Beteckningen består i att ovanför
bokstavsbeteckningen för storheten i fråga sätta en prick. Om
A är måttet på en storhet, så betecknar således Å (utläses A prick) den ökning eller det
tillskott, som denna storhet får per sekund. Sker förändringen så snabbt, att en
sekund är alltför lång tid för tillskottets likformiga uppmätning, så får man i stället
taga ökningen under en bråkdel av en sekund och dividera denna ökning med
ifrågavarande bråkdel, så som vi gjort vid beräkningen av strömmen i
föregående paragraf. När, såsom i föregående paragrafs exempel, laddningen Q på en
sekund ökas med 0.17 wcoul, kan detta skrivas Q = 0.17 ^tcoul/sek. Likaså när Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
