Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Elektromagnetiska vågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1274
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
en parabolisk spegel, bestod av två raka, 20 cm långa koppartrådar, vilkas mot varandra
vända ändar förbundits med en på spegelns utsida fastsatt gnistmikrometer.
Medelst denna anordning kunde Hertz sända elektromagnetiska vågor, vilkas
våglängd han i luften uppmätte (på samma sätt som i fig. 1080) till 33 cm, så att
svängnings-tiden var l.i • 10~9 sek. Antalet svängningar per sekund var således 9 • 108 eller 9 • 105
kilocykler (en cykel — en svängning per sekund, en kilocykel = 1 000 svängningar per
sekund). Vågorna begränsades genom spegeln till en bestämd strålningsriktning, och
Hertz kunde genom spegling mot en
metalltråds-vägg och brytning i ett stort beckprisma konstatera,
att de elektromagnetiska strålarna härvid följa
samma lagar som ljusstrålarna. Med trådgaller
kunde han även analysera strålarnas polarisation.
Hertz underkastade även Maxwells teori en
ingående bearbetning och beräknade det
elektro
Fig. 1081. Hertz’ sändare för
elektromagnetiska strålar. Efter Hertz 1888.
Fig. 1082. Sändare eller oscillator (a) och mottagare
eller resonator (b) vid Hertz’ försök med
elektromagnetiska strålar. Efter Hertz 1888.
magnetiska fältets förändringar omkring en av två små kulor bildad oscillator
(bipolärt svängningsfält). Fig. 1083 visar olika skeden av en dylik svängningskrets fält.
När svängningskretsen fullständigt urladdats (mom. 6 sid. 1268) finnas visserligen inga
elektriska fältrör utgående från kretsen, men däremot bilda de en virvel i rummet utanför.
Fig. 1083 a visar just detta skede, och fig. 1083 b visar, hur nya fältrör bildas under
den därpå följande uppladdningen. I dessa bilder ser man även, hurusom de nybildade
elektriska fältrören tränga undan de gamla, som därför med växlande fältriktning svepa
fram över rummet och på så sätt utgöra en elektromagnetisk våg.
Hertz gjorde även beräkningar av elektromagnetiska vågor utefter ledare och fick
i anslutning till Maxwells teori fram fig. 1084, svarande mot olika våghastigheter. I
anslutning till Heavisides och Poyntings teori för energiförloppet vid snabba växelströmmar
lyckades Hertz även experimentellt påvisa, att växelfältet icke hinner tränga in i ledarna
vid snabba växlingar. Om han sålunda avbröt en ledning med ett gnistgap och omkring
detta byggde en 1.5 m lång metallbur av trådar, så erhöllos mindre och mindre gnistor
i gnistgapet, ju fler metalltrådar han tog till buren; redan 4 trådar giva en ytterst liten
gnista, och när 24 trådar omslöto gnistgapet, erhölls ingen gnista. Sedan omgav han
ett gnistgap med ett försilvrat glasrör, och så länge silverskiktet var så tjockt, att det var
ogenomskinligt, bildades ingen gnista, men för tunnare skikt uppstod gnistbildning.
Hertz drog härav den slutsatsen, att skineffekten (se sid. 1256) är verklig. »Icke i
verkligheten», skriver han, »men i fantasien kunna vi låta skyddshöljet sluta sig närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
