Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektronteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1290
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
12 mars 1862, visa, att han sökt att med spektroskop upptäcka någon förändring hos
ljuset från en ljuskälla, som stod under magnetiskt inflytande. Journalen innehåller
dock det trista meddelandet, att »inte den minsta effekt är påvisbar vare sig med
polariserat eller opolariserat ljus».
Zeemaueffekten. Efter Faradays misslyckande hade man uppgivit allt hopp om
att kunna tränga in i och förändra den mekanism, som reglerar materians sätt att utstråla
ljus. Vid ett sammanträde, som British Association höll i Liverpool 1870, förklarade
Maxwell om ljuspartiklarnas svängningar, »att ingen kraft i naturen kan ens på ringaste sätt
ändra deras massa eller deras svängningstid». Maxwell tänkte väl den gången mera på
den elastiska ljusteoriens svängande partiklar än på sin egen elektromagnetiska ljusteori,
vilken då saknade det komplement rörande svängningarnas uppkomst, som just genom
elektronteorien sedermera skapades.
För Lorentz syntes ett magnetiskt inflytande på svängningstalet, d. v. s. på
spek-trallinjernas läge utefter ett spektroskops skala, icke uteslutet. Vid Leidens universitet,
där Lorentz verkat som professor i teoretisk fysik sedan 1878, var Pieter Zeeman (f.
1865) docent under åren 1894—97. Det ligger därför intet överraskande i att Zeeman icke
ryggade tillbaka för den uppgift Maxwell förklarat omöjlig. Men att han lyckades lösa
den uppgift, som Faraday icke mäktat lösa, berodde till stor del på att spektralanalysens
hjälpmedel tekniskt fulländats på ett utomordentligt sätt. Särskilt betydelsefullt var
införandet av Rowlands konkavgitter (se sid. 889), med vilket spektrallinjerna icke blott
kunna särskiljas längre ifrån varandra än tidigare varit möjligt med prismaspektrometrar
utan även fixeras på en ytterst känslig fotografiplåt, varpå de efteråt kunna studeras och
mätas.
I augusti 1896 analyserade Zeeman ljuset från en natriumlåga med hjälp av ett
dylikt Rowlandgitter, samtidigt med att han omslöt lågan med de båda polerna av en
kraftig elektromagnet. Natriumlågan ger vid spektroskop av enklare slag en enda gul
spektrallinje (se fig. 735 sid. 867), men vid bättre spektroskop särskiljas de till två linjer,
vilka vid ett Rowlandgitter ligga skarpt åtskilda. Zeeman iakttog, att när strömmen
släpptes på i elektromagneten, blevo de båda natriumlinjerna bredare, tydande på att
under magnetfältets inverkan nya linjer tillkommit så nära de gamla, att de samman
-smälta med dem. Zeeman uppskattade avståndet mellan de vid varje linje nytillkomna,
linjerna till av de båda normala natriumlinjernas avstånd.
Teorien för Zeemaneffekten utvecklades 1897 av Lorentz och av den engelske
matematikern J. J. Larmor. Man tänker sig elektronens svängningsrörelse uppdelad i tre
mot varandra vinkelräta, rätliniga svängningsrörelser (se sid. 390), av vilka den enas bana
är parallell med de magnetiska fältlinjerna. Man kan för enkelhets skull tänka sig, att
de båda andra sammansättas till cirkelrörelse i ett plan vinkelrätt mot magnetfältets
riktning (se sid. 387). Eftersom i den första, rätliniga komponenten elektronens
rätliniga bana är parallell med magnetfältets riktning, kommer den mekaniska kraft, som
verkar på elektronen (enligt hypotes 4 sid. 1287), att försvinna, svängningen förlöper
oberörd av magnetfältet. Vid den cirkelformiga rörelsen verkar magnetfältet däremot
med en kraft, som är riktad i banradiens riktning antingen in mot centrum eller ut från
centrum, beroende på vad slags laddning elektronen har och åt vilket håll den rör sig i
banan. Därest kraften går in mot centrum, verkar den så, att rörelsen i cirkelbanan
påskyndas, svängningstiden minskas; vid utåtriktad kraft fördröjes däremot rörelsen i
cirkelbanan, svängningstiden ökas. Bland de svängande elektronerna uppstå på så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
