Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektronteorien - Elektricitetsledning genom gaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1292
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
den borde ha för att motsvara naturens fenomen. Han visste endast, att laddade partiklar
behövdes för att klargöra växelverkan mellan elektriciteten, ljuset och materian.
Elektronerna kunde ju lika väl varit joner. Med hypotesen om en spaltning av molekylerna i
motsatt laddade joner hade man ju skaffat sig en klar bild både av elektrolyters
ledningsförmåga och av isolatorernas dielektriska polarisation. Men Zeemaneffekten visade,
att elektronerna äro något helt annat än joner.
Elektronerna äro oanat små, negativt laddade
partiklar, vilkas massa troligen blott utgör en ytterst
obetydlig del av atomens massa.
Elektricitetsledning genom gaser.
Fig. 1090. Det
elektriska ägget.
Urladdningsfenomen i vakuuiurör. Den förste, som studerat de ljusfenomen, som
härröra från urladdningar genom starkt förtunnade gaser, var Hauksbee (se sid. 1022).
Och den förste, som använde urladdningar från en leidenflaska till systematiskt studium
av ljusfenomenen i förtunnade gaser, torde ha varit Watson 1751.
Watson använde dels luftpumpen och dels barometerkammaren till
att erhålla stark luftförtunning. Wilson, som upprepade Watsons
försök, lät förfärdiga ett ovalt glaskärl, det s. k. elektriska ägget,
så att det lätt kunde sättas på en luftpump och göras till föremål
för urladdningsstudier (se fig. 1090).
Da vy lyckades driva luftens förtunning mycket långt och
iakttog därvid 1822 ett grönaktigt skimmer i glasväggarna, något som
enligt nutida erfarenheter giver vid handen, att lufttrycket
understigit O.ooi mm kvicksilver. Faraday ägnade tolfte och trettonde
serien av sina »Experimentalundersökningar» (1838) åt urladdning
i gaser vid normalt lufttryck och vid lägre tryck. Faraday iakttog,
att vid starkt förtunnade gaser rummet mellan de spänningsförande
elektroderna icke helt fylles av ljusskimmer, utan att ett mörkt
rum, Faradays mörka rum, uppstår mellan de ljusskimmer, som
omgiva elektroderna. Den franske fysikern B. Abria iakttog 1843
med hjälp av det elektriska ägget, att ljusskenet inuti ägget
uppdelas i svagt lysande skikt (se fig. 1090). Den engelske fysikern
J. P. Gassiot konstruerade mot slutet av 1830-talet batterier för
högspänning, bl. a. ett batteri av 3 500 Leclanchéeelement, och på 1840-talet gjorde han
iakttagelser av urladdningar i starkt förtunnade gaser. Härvid använde han glaskärl
med insmälta platinaelektroder, ur vilka han pumpade ur luften genom att låta kärlet
med ett smalt rör utgöra del av ett längre rör; det hela fylldes med kvicksilver, som
vid ett barometerrör, och glaskärlet fick sedan utgöra barometerkammaren.
Genom införandet av induktoriet (se sid. 1176) mot mitten av 1850-talet tog studiet
av urladdningsfenomenen ny fart. Härtill bidrog även att kvicksilverluftpumpen vid
samma tid tekniskt fullkomnades (se sid. 262), så att framställandet av vakuumrör, d. v. s.
elektrodföfsedda glasrör innehållande olika slags gaser i synnerligen starkt förtunnad form,
blev en tämligen enkel sak. Geissler (se sid. 262) var den förste, som i större skala
tillverkade dylika vakuumrör, varför de även benämnas geisslerrör. Elektroderna gjordes
först av platina, men sedan man upptäckt, att de under inflytande av urladdningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
