Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Bränslen, av Edvard Hubendick - Världens energitillgångar - Vattenenergien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
BRÄNSLEN.
Sannolik vattenkraft Uttnyttjad vattenkraft
hkr. hkr. i %.
Europa 45 000 000 8 877 000 19.7
Amerika 116 000 000 12 684 000 10.9
(varav norra och mellersta Amerika 62 000 000 12 216 000 19.7)
Asien 71000 000 1 160000 1.6
Australien och Polynesien 17 000 000 147 000 0.9
Afrika . . . 190 000000 11000 O.oi
Summa 439 000 000 22 879000 5.2
eller c:a 23 000 000
Som synes skilja sig uppskattningarna högst väsentligt från varandra och giva
blott en uppfattning om vattenkraftens storleksordning.
Jämföra vi dessa värden med de 450 milliarder hästkrafter, som vattnet i molnen
representerade, finna vi att världens vattentillgångar blott utgöra 0.1 a 0.2 % av det
förra, teoretiska värdet. Man vore möjligen frestad säga, att detta är ju en sådan
obetydlighet att dess tillvaratagande ej tjänar mycket till. Se vi emellertid på vad denna
tillgängliga vattenkraft betyder för människan måste vi komma till en helt annan
uppfattning. En människa, som arbetar vid en vev åtta å tio timmar av dagen och sålunda
uteslutande tjänstgör som kraftmaskin, kan utveckla 0.05 hkr. Världens
vattenkrafttillgångar kunna skänka jordens befolkning en nio gånger så stor energitillgång och
överlåter samtidigt åt människan att sysselsätta sig med ett intelligentare arbete än
det att stå och draga på en vev.
De två väldigaste vattenkrafttillgångarna som finnas i världen äro Victoriafallen
i Sambesi, uppskattade till 35 000 000 hkr, och Niagara, uppskattad till 7 000 000 hkr.
»Ryktet om ett stort vattenfall», skriver Alexander Powell, »nådde i början
av 1850-talet till Bechuanalandet, där en skotsk missionär fick del av detsamma.
Det var ett vattenfall någonstans i djunglerna, långt norr ut; ett vattenfall, så stort,
berättade infödingarna, att dess skum liknade ett stormmoln på horisonten, och att
dånet av vattnet kunde höras, om man befann sig på fyra dagars färd därifrån.
Missionären, som hade en upptäcktsresandes vetgirighet, började en lång färd genom det land,
som ingen vit man förut beträtt, och slutligen kom han 1855 till fallet, vilket av
infödingarna kallades Mosivatunjaeallet. Och då han slutligen stod vid dess rand och
skådade i bråddjupet, dit vattnet störtade ned över en 119 meter hög, lodrät
klippavsats, överväldigades han av dess majestät och skönhet och han gav fallet namn efter
sitt lands unga drottning Victoria. Innan han lämnade fallet skar missionären in sitt
namn i ett träd i närheten, vilket än i dag lär bära vittne om den gång då David
Living-stone upptäckte Victoriafallen. När senare Cecil John Rhodes’ stora plan att bygga
en järnväg från Afrikas norra kust till dess sydkust framskridit så långt, att spåren nått
fram till Victoriafallen, dekreterade han att »bron skulle läggas så nära fallen, att de
resande känna stänket av vattnet i sina ansikten». »Det är omöjligt», svarade hans
ingenjörer, »det ni önskar kunna vi icke göra.» »Då skall jag taga reda på någon som kan det»,
sade Rhodes och det gjorde han även. Bron byggdes där han ville hava den; i tre bågar
av stål reser den sig 128 meter över de skummande vattenmassorna, liknande en »frusen
spindelväv», och när Sambesiexpressen rullar fram på denna bro över fallet, måste
passagerarna stänga fönstren för att ej bliva genomvåta av skummet.»
Vi kunna nu förutse när detta väldiga vattenfall, fig. 8, blivit bundet av människan;
då Sambesiexpressens fönster ej längre behöva stängas för att skydda de resande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
