- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / II. Brännmaterialier, värmemotorer, kompressormaskiner /
183

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅNGMASKINTEKNIKENS UTVECKLING. INLEDNING. 183

En man utvecklar enligt försök som medeltal under 8 timmars arbetstid i regel c:a
5.5 mkg per sekund. Denna arbetsmängd kan vid korta arbetsprestationer stiga
fler-dubbelt. Antages att ovannämnda 100 000 man arbetade 10 timmar om dygnet under
300 dagar per år och att varje man i medeltal utvecklade 5.5 mkg per sekund. Det är då
lätt att beräkna att ovannämnda till synes oerhörda arbetsprestation motsvaras av
en endast 2,500 hästkrafters motor, arbetande dag och natt under de 10 åren. Med tanke
härpå och på de ofantliga hästkraftbelopp, vilka jordens samtliga motorer nuförtiden
utveckla, förstår man, vilken ringa bråkdel av det nu såsom nödvändigt ansedda arbetet
även hela mänsklighetens samtliga armar skulle kunna uträtta.

Hästen var redan på ett mycket tidigt stadium människans arbetsredskap och
utnyttjades säkerligen i mycket stor utsträckning. Ett bevis härför är bland annat att
den populära arbetsenheten allt fortfarande benämnes hästkraft. Emellertid utvecklar
en normal häst vid ordinärt arbete ingalunda en »hästkraft», d. v. s. 75 mkg per sekund,
utan vanligen endast 45—60 mkg. Tyngre hästar kunna dock prestera en hästkraft
och även något därutöver.

Människorna måste emellertid så småningom se sig om efter ytterligare
krafttillskott till den alltmer invecklade hushållningen. Vattenkraften kom då till hjälp, och
redan i 4:e århundradet av vår tideräkning funnos vattendrivna kvarnar i Europa.
Vindkraften togs även tidigt i bruk och användes särskilt till framdrivande av
fartyg. Sålunda funnos segelfartyg redan i det gamla Egypten. Omkr. 1100 e. Kr.
började den emellertid att utnyttjas även till drivande av olika maskiner, såsom
kvarnar och dyl.

Under medeltiden och långt in i nyare tiden fanns ingen industri med dess
koncentrerade kraftbehov. Vattenkraften, vindkraften jämte hästars och människors
muskelarbete räckte i allmänhet gott till.

I en industri uppstod emellertid så småningom svårigheter. Det var gruvindustrien
och detta särskilt i England. I och med allmännare övergång till underjordisk
brytning blev det erforderligt att anlägga pumpmaskiner för att hålla gruvorna fria från
vatten. På 1600-talet användes i Skottland till vattenlänsning skopverk, drivna av
vattenhjul. Senare användes även kolvpumpar, likaledes drivna av vattenhjul.

Användandet av vattenhjul förutsatte naturligen att vattenfall fanns i närheten
av gruvan. Där så ej var fallet, och detta torde hava varit vanligast, måste hästar
tillgripas för pumpdriften. Det är lätt att föreställa sig, vilken komplicerad apparat en
dylik länspumpning måste hava varit. Den försiggick dag och natt för att ej vattnet
skulle stiga så mycket att gruvarbetet hindrades. Människor och djur måste arbeta i
skift och stora stallar anordnas under jorden. Ibland användes visserligen vindkraft,
men med tämligen ringa framgång.

I Sverige med dess gamla förnämliga gruvindustri framträdde, liksom i England,
redan tidigt behovet av mekaniska hjälpmedel till utpumpning av vatten, uppforsling
av malm m. m. På grund av landets rikedom på vattenfall och forsar, vilka ofta
voro belägna ej alltför långt från gruvorna, sökte man i möjhgaste mån utnyttja dessa
för gruvornas behov. För att överföra vattenkraften från vattenhjulet till gruvan
uttänktes särskilda transmissionsanordningar, vanligen benämnda stånggångar,
konstgångar eller vattenkonster. Den som i detta avseende nedlade ett banbrytande arbete,
var den store svenske uppfinnaren Christopher Polhem, född 1661, död 1751.
Polhems snillrika konstruktioner bestämde utvecklingen på detta liksom på andra områden
för ganska lång tid framåt. Eftersom vårt land dessutom i stort sett saknar kolbränsle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:16:47 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/2/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free