Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - James Watt och hans betydelse för ångmaskintekniken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
ÅNGTEKNIKEN.
ångmaskinen. Pannan arbetade med flera atmosfärers tryck och satte därför stora
fordringar på tillverkningen. Som förut omnämnts yppade sig en del
tätningssvårig-heter, särskilt i rörledningen, och om dessa ångpannor skulle hava utförts i större
storlekar hade dåtidens tekniska hjälpmedel säkerligen ej räckt till.
De atmosfäriska ångmaskinerna erfordrade betydligt större ångpannor. En 10
hästkrafters ångmaskin förbrukade c:a 800 kg ånga pr timme. Beräknas avdunstningen
pr m2 eldyta och timme = 25 kg erhålles en eldyta = 32 m2, en betydande eldyta för
den tiden. Tillverkningen av så pass stora ångpannor underlättades naturligen i hög
grad därav, att ångtrycket knappast översteg atmosfärtrycket. Till en början utfördes
pannorna som låga cylindrar av stor diameter med inåt buktad botten. Som tak
tjänstgjorde vanligen granitstensplattor och det ringa övertrycket i pannan motvägdes mer
än väl av dessa plattors tyngd. Senare övergick man till att forma pannans överdel
kupolformad och tillverka densamma av blyplåt för den lättare tillformningens skull.
Genom kupolformen vann man ett ökat ångrum, vilket innebar en viss fördel. I och
med tackjärnsgjutningens framsteg övergick man mången gång till att tillverka denna
överdel av gjutjärn. Även koppar användes som material
vid ångpannorna.
Figur 105 visar en dylik panna från tiden före år 1770.
Man synes med en viss förkärlek hava använt den
utsprin-gande kanten runt undre delen i ändamål att höja
avdunst-ningsförmågan. Ångpannor helt och hållet av gjutjärn
före-kommo även. Smeaton levererade tre sådana ångpannor med
3 m diameter till Ryssland. Varje panna vägde ej mindre
än 15.5 tons.
I allmänhet användes yttre eldstad. Likväl försöktes
även med inre sådan, men så stora svårigheter synas hava
yppat sig att få pannan tät att man återgick till den gamla
konstruktionen.
Några större förändringar i ångpannans konstruktion genomfördes ej av Watt.
Denne ansåg ångpannan som en mycket farlig tingest och var därför synnerligen
försiktig att ej använda ångtryck, vilka avsevärt överstego atmosfärtrycket. I
betraktande av dåtidens ofullkomliga tillverkningsmetoder var denna Watts ståndpunkt
säkerligen fullt motiverad, åtminstone under de första årtiondena av hans ångmaskins
utveckling. På grund av ångmaskinernas ökade storlek år från år ökades samtidigt
behovet av större ångpannor, och föregående konstruktioner ändrades därför till
rektangulär form, den s. k. kofjerttypen. Figurerna 106—108 visa en sådan ångpanna från år
1790. Dessa pannor hade till en början plana sidoväggar, men dessa buktades sedermera
inåt för att erhålla större motståndskraft mot trycket. Förbränningsgaserna ströko först,
såsom visas å figuren, längs under pannan, delade sig sedan bakom pannan och
återvände i två parallella strömmar längs pannans sidor för att till slut avgå genom skorstenen.
Tillverkningen var naturligtvis ganska besvärlig, enär plåtarna måste smidas och därför
ej kunde erhållas annat än i ganska små dimensioner. Ångpannan innehöll således ett
otal nitar. Eldstaden synes alltid hava utgjorts av planrost. Något behov av annan
eldstadsanordning förelåg på den tiden ej. Endast goda kol kommo till användning
och någon svårighet att elda pannan för hand fanns icke. Ofta användes härtill samma
man, som skötte ångmaskinen. Några undersökningar å ångpannans verkningsgrad
gjordes knappast. Det väsentliga var att erforderlig mängd ånga lämnades. Watt var
Fig. 105. Ångpanna från tiden
före år 1770.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
