Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Den stationära ångmaskinens utveckling under 1800-talets förra hälft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGMASKINTEKNIKENS UTVECKLING. STATIONÄRA ÅNGMASKINER. 211
Fig. 113.
Wattmaskinens ventilreglering.
Denne »fantiserade» om ända till 50 atm. ångtryck. Hans förslag synas dock i det hela
hava stannat på papperet.
En långt mera betydande man var den tyske d:r E. Alban, som nedlade ett
synnerligen energiskt och outtröttligt arbete på ångmaskinens och ångpannans anpassande
till högre ångtryck. Även Alban tänkte sig ända till 50 atm. tryck, men fann snart att
tiden ej var mogen härför och tvingades därför att nedsätta sina anspråk till 8—10 atm.
Han konstruerade ångmaskiner av flera olika typer, däribland den s. k. oscillerande,
vilken kännetecknas av att ångcylindern vickar omkring en axel. Härigenom inbesparas
vevstaken. (Redan Murdock synes för övrigt hava konstruerat dylika maskiner.)
Figurerna 111—112 visa en intressant Albanmaskin av
denna typ från 1840. Alban nedlade ett oerhört
arbete på ångpannans utveckling och torde hava
varit den förste, som
konstruerat och byggt en
verklig vattenrörpanna.
Tiden var dock ej
mogen för denna radikala
utveckling. Mycket arbete
måste innan dess
nedläggas på
tillverkningsteknikens fullkomning.
Resultatet blev ock att
utvecklingen i stort sett föll tillbaka
i de gamla hjulspåren.
Ångtrycket höjdes visserligen
undan för undan, men
endast helt långsamt. Ännu
på 1850-talet var det
normala trycket endast c:a 5
atm.
Ångmaskinens
reglering undergick
under 1800-talets förra hälft
en betydande utveckling.
Den wattska ångmaskinen använde sig av ventiler, se figur 113. Watts berömda
medarbetare Murdock, som hade ansvar för ångmaskinernas uppsättning och drift, fann
dock snart att regleringen krävde förenkling. Han uppfann år 1799 i detta syfte den
s. k. D-sliden. Figurerna 114—115 visa en utföringsform av denna slid. Ångan
inströmmade runt sliden och in i cylindern genom den undre slidkanalen, i det läge
figuren visar. Avloppsångan från cylinderns överdel utströmmar genom den övre
slidkanalen och vidare genom sliden och ut i det undertill visade avloppsröret.
Genom införandet av denna slid vann regleringen en mycket stor förenkling.
Ångfördelningen sköttes nu av en enda stång, den s. k. slidstången, som erhöll en
fram- och återgående rörelse från ångmaskinens axel, antingen medelst vev eller
genom den av Murdock uppfunna excenterskivan eller excentern. Denna är ingenting
annat än en maskerad vevrörelse och utgöres av en å axeln excentriskt anbringad
rund skiva, vilkens mittpunkt således vid axelns rotation beskriver en vevrörelse.
Fig. 114—115.
Murdocks D-slid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
