Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Den stationära ångmaskinens utveckling under 1800-talets förra hälft - Den stationära ångpannans utveckling under 1800-talets förra hälft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 ÅNGTEKNIKEN.
av den då nyanlagda Motala Verkstad ångmaskineri till ett fartyg och detta
efterföljdes först år 1839 av en stationär ångmaskin till Utö gruvor. Konstruktör vid denna
verkstad under dess första utvecklingsperiod var engelsmannen Fraser. Denne
konstruerade s. k. triangelmaskiner om 10—60 hk efter engelskt mönster. Figurerna 133
—134 visa en av dessa maskiner. Kolvstången var förbunden med en triangulär smidd
bygel, som omslöt axeln och i vars övre ända tvärstycket för vevstaken
anbringades. Endast några få av dessa maskiner tillverkades under åren 1838—1842.
Ångmaskintillverkningen i Sverige vann fart först på 1840-talet, sedan den
berömde svenske konstruktören O. E. Carlsund började sin stora insats på detta område.
Vi återkomma härtill i det följande.
Den stationära ångpannans utveckling under 1800-talets
FÖRRA HÄLFT.
Vi hava i ett föregående kapitel tagit del av ångpannans konstruktion och allra
första utveckling under Watts tid. Huru nödvändig ångpannan än var i
ångmaskinanläggningen utvecklades den i konstruktions- och tillverkningsavseende dock avsevärt
långsammare än själva ångmaskinen. Orsaken härtill var i mycket dåtidens
ofullkomliga tillverkningsmetoder. Vi hava sett, i vilken kraftig opposition Watt ställde sig
gentemot högt ångtryck. Denna opposition var säkerligen i mycket grundad på mångårig
erfarenhet av de svårigheter han själv haft för att tillverka driftsäkra ångpannor.
Professor Conrad Matschoss lämnar i sitt berömda arbete: »Die Entwicklung der
Dampf-maschine» en del intressanta upplysningar rörande den tyska ångpanneindustrien under
förra hälften av 1800-talet. Ångpanneplåtarnas dimensioner kunde på den tiden i
maximum belöpa sig till 600 x 900 mm och deras största plåttjocklek var c:a 10 mm. Vidare
levererades dessa plåtar smidda (valsad plåt fanns ej) med råa kanter, så att måtten
å plåtarna voro mycket oregelbundna och ritningarnas uppgifter därför ej kunde följas.
Först omkr. år 1860 började tillverkningen av ångpanneplåt att utvecklas så pass mycket
att större plåtar med förut bestämda dimensioner kunde levereras.
Det är ju tydligt att förhållandena lågo ändå sämre till under ångmaskinens allra
första utveckling, och man fylles av beundran över det arbete, som nedlades för att
med de torftiga medel, vilka stodo till buds, åstadkomma och hålla i drift ångpannor
av ganska respektingivande storlek. Ångpanneexplosioner inträdde säkerligen ej allt
för sällan och dessa hjälpte till att såväl rikta uppmärksamheten på betydelsen av
ångpannans riktiga konstruktion och tillverkning som att ingiva en viss återhållsamhet
mot ångtryckets för hastiga höjande.
Vi hava tidigare omnämnt att man på detta tidigaste stadium använde alla möjliga
material för tillverkningen av ångpannorna. Så småningom stannade man av naturliga
skäl vid smidd järnplåt såsom varande det starkaste och mest pålitliga, och strävandena
koncentrerades på att tillverka dylik plåt allt noggrannare och med allt större
dimensioner, liksom även att forma plåtarna, borra nithålen samt utföra själva nitningen med
allt större omsorg.
Själva konstruktionen av ångpannan måste tydligen även undergå en betydande
ändring innan man kunde känna sig trygg mot explosioner och ännu mer för att fylla
de krav på högre ångtryck, vilka oupphörligt framställdes och, i den mån tiden led,
mindre och mindre kunde hållas tillbaka. Utvecklingen tvingade sig obönhörligt fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
