Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Ånglokomotivets införande och första utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGMASKINTEKNIKENS UTVECKLING. ÅNGLOKOMOTIVET.
235
Änglokomotivets införande ocii första utveckling.
Fig. 164. Trevithicks lokomotiv från år 1803.
Redan tidigt framkommo förslag att använda ångmaskinen även för
kommunikationsmedel till lands. Man sökte att utforma det första embryot till ångautomobil
ungefär samtidigt som till ånglokomotiv. Skillnaden mellan dessa ligger ju egentligen däruti,
att det senare löper på skenor. Vagnar på skenor inneburo ej i och för sig någon nyhet,
utan hade använts i järn- och gruvindustrien i flera hundra år. Det ligger ju då frestande
nära att försöka använda sig av den underbara ångmaskinen för dylik transport.
Den berömde Trevithick, som inlagt så lysande förtjänster på ångmaskinens
utveckling, synes hava varit den förste, som byggde ett lokomotiv. Detta skedde år
1803. Figur 164 visar dess
utseende. Pannan var utrustad
med eldrör. Eldstad och
skorsten befunno sig på samma sida.
Ångcylindern var, intressant
nog, inbyggd i pannan.
Kolvens fram- och återgående
rörelse överfördes till hjulparen
med vevstake och
kugghjuls-utväxling. Ångmaskinen
arbetade naturligtvis utan
konden-sering och avloppsångans värme
utnyttjades dels till
förvärm-ning av matarvattnet, dels till
höjande av draget. Vi se av
dessa korta antydningar att
Tre
vithick klart såg lösningen av några av de allra viktigaste problemen. Han var sålunda
föregångsman beträffande bl. a. matarvattnets förvärmning och blästern.
Proven utföllo, vad beträffar själva lokomotivet, ganska tillfredsställande. Man
uppnådde 25 kilometers hastighet, och lokomotivet kunde taga lutningar upp till 1: 50.
Emellertid var själva skenbanan så mycket sämre. Skenorna voro av gjutjärn och tålde
ej de ökade påkänningar, vilka uppstodo genom den ökade tyngden och farten. På
grund härav avstannade försöken och saken nedlades.
Fem år senare konstruerade Trevithick ett nytt lokomotiv, vilket även synes hava
utfört lyckade provkörningar upp till 30 km pr timme. Han vann emellertid ej synnerlig
uppmuntran, varför även dessa arbeten ej ledde till resultat. Trevithick hade dock
lyckats påvisa möjligheten att driva ett tungt tåg med ett lokomotiv med fullt släta
hjul, något som många fackmän vid denna tidpunkt ansågo som en omöjlighet.
Engelsmannen Hedley byggde 1813 ett lokomotiv efter i huvudsak samma
principer som Trevithick. Han lyckades i så måtto komma längre, som hans lokomotiv
utnyttjades i långvarig industriell drift. Det användes nämligen anmärkningsvärt
nog ända till 1862.
Georg Stephenson blev dock den man, som kanske mer än någon annan fört
lokomotivet till seger. Han fick 1814 i uppdrag att bygga ett lokomotiv för koltransport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
