Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Fartygsångmaskinens och fartygsångpannans införande och första utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
ÅNGTEKNIKEN.
med murad skorsten utvecklades den till en för fartyg lämpad konstruktion. Allt
murverk måste naturligtvis försvinna och rökgaserna måste ledas genom kanaler uteslutande
inuti pannan, som så småningom utformades till en kombination av eldrör- och tubulär
panna.
Figurerna 158—161 visa en typisk panna från de tidigare åren. Ritningen är
hämtad från Motala Verkstad, som levererade ett antal dylika pannor på 1830-talet
och till och med något tidigare. Pannan hade rektangulär tvärsektion med avrundade
sidor och hörn. Från de tre eldstäderna strömmade förbränningsgaserna genom
fram-och återgående kanaler inuti pannan till skorstenen. På grund av pannans ur
håll-fasthetssynpunkt olämpliga form måste väggarna omsorgsfullt stagas med hörnjärn och
stagbultar. Figurerna 162—163 visa en ännu intressantare svensk panntyp från Motala
Fig. 162—163. Carlsunds ångpanna från år 1845.
Verkstad år 1845. Den synes hava varit bland de allra tidigaste föregångarna till en
utveckling, som blev epokgörande. Även på detta område visade sig Carlsunds
banbrytande geni. Pannsektionen var till en början fyrkantig, men från år 1846 cylindrisk.
Det epokgörande i konstruktionen var rökskåpet med returtuberna, vilka till en
början tillverkades av mässing, men från 1846 av järn.
Redan 1837 gjordes ett försök i Tyskland med en vattenrörpanna, men utan
framgång. Utvecklingen samlade sig under denna tid alltmer kring ovannämnda
eldrör-panna med överliggande returtuber, och det blev denna panntyp, som så småningom
nästan uteslutande användes ombord å fartyg.
Vi hava i det föregående sett att ångtrycken under 1800-talets första hälft
stegrades sakta, men säkert. För fartygsmaskiner vågade man emellertid ej följa med i
samma takt som för stationära anläggningar. En del olyckor medverkade till denna
återhållsamhet. Man ansåg ännu på 1840-talet 1—2 atm. övertryck som normala.
Ång-förbrukningen liksom kolförbrukningen måste därför bli ogynnsamma. Ett vanligt värde
var 5 kg kol pr indikerad hk-timme. Först på 1850- och 1860-talen började man våga
sig på högre ångtryck. Härigenom vanns naturligtvis ett förbättrat ekonomiskt resultat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
