Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångpannor - Olika eldstäder och eldningsapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 ÅNGTEKNIKEN.
gjort, att dessa ugnar nått en mycket stor spridning, särskilt i Sverige, och förekomma
i stort antal vid t. ex. sågverk, sulfitfabriker och dyl. Förugnen kan ännu ej anses
fär-digstuderad. Förbränningen i densamma kan sannolikt fullkomnas och verkningsgraden
höjas. Det är mycket viktigt att avpassa ugnens arbetssätt efter bränslet och dess
fuk-tighetshalt. Ugnen torde bäst komma till sin rätt vid mindre och medelstora pannor
och utvecklar kanske sina bästa egenskaper vid mycket fuktigt bränsle, där andra
eld-ningsapparater endast med svårighet kunna användas.
En av de bättre konstruktionerna å förugn är den s. k. Söderströmsugnen,
konstruerad av maskinmästaren Söderström i Sundsvall.
Eldstäder för rökförbränning.
Frågan om rökförbränning var aktuell redan för länge sedan under ångpannornas
tidigare utvecklingsskede. Mot slutet av 1800-talet togs frågan upp på allvar och
utmynnade i en hel mängd olika konstruktioner och förslag. Det var helt naturligt att
Fig. 293—294. Kowitzske’s rökförbränning.
statsmakter och andra myndigheter började ställa sig alltmer fordrande i detta avseende.
I och med industriens kraftiga utveckling ökades antalet ångpanneanläggningar i hög
grad, och den mängd mer eller mindre svart rök, som uppsändes från de talrika
skorstenarna, måste verka störande på samhällslivet i övrigt.
Det är viktigt att komma ihåg att de mekaniska eldningsapparaterna vid denna
tidpunkt ännu ej vunnit insteg i någon större omfattning. Man var hänvisad till
handeldning. Särskilt vid gasrika stenkol uppstod då vid varje påeldning en stark gasutveckling,
till vilken ej tillräcklig mängd luft samtidigt kunde tillföras, varför förbränningen blev
ofullständig och rök uppstod.
För att minska denna rökbildning konstruerades en mängd olika
rökförbrännings-eldstäder av olika värde. Det väsentliga i dessa olika konstruktioner utgjordes vanligen
av sättet att tillföra och reglera sekundärluften. När nytt bränsle inkastas erfordras
en relativt betydande mängd sekundärluft, men så snart större delen av gaserna
ut-drivits, är den genom rosten inströmmande primärluften fullt tillräcklig, varför
sekundärluften då kan starkt reduceras och kanske helt avstängas. Ovannämnda
sekundärluft bör helst även förvärmas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
