Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ånganläggningar - Kraftcentraler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGANLÄGGNINGAR. KRAFTCENTRALER.
581
En ångkraftcentral, som arbetar under ovannämnda förhållanden, har tydligen
svårt att nå hög ekonomi. Dess medelbelastning och således belastningsfaktor blir
låg, anläggningskostnaden i förhållande till producerade kWh hög och
bränsleförbrukningen pr kWh på grund av den starkt varierande belastningen likaledes hög.
Resultatet blir gynnsammare om
centralen har relativt stor
industrianslutning. Denna är ju ej
nämnvärt beroende av årstiderna.
Figur 731 visar schematiskt
Stockholms Elektricitetsverks
belastningskur vor för år 1922, dels för
årets mörkaste, dels för årets
ljusaste dygn. Vi se hur mycket
bättre belastningsfaktorn är i detta
fall i jämförelse med det
föregående. Belastningen utgöres av
ljus, spårvägar och större och
mindre motorer i stor
utsträckning. Liknande diagram erhållas
för andra centraler med
industrianslutning.
Belastningsfaktorn är sålunda
högst olika för olika centraler. Vid en ren ljusbelastningscentral ligger den vanligen
mellan O.io och 0.20, vid en central med mindre motoranslutning mellan 0.15 och 0.25
och vid större industrianslutning mellan 0.25 och 0.40, i vissa undantagsfall ändå högre.
Ar det fråga om en ren industricentrai med dygnsdrift och tämligen jämn belastning,
t. ex. en kemisk fabrik, stiger belastningsfaktorn till nära 1.
Samarbetet mellan ångkraftcentral och vattenkraftcentral är ett specialproblem
av stort intresse. Hänsyn måste här tagas till ett flertal olika faktorer. Man låter
vattenkraftcentralen vanligen taga bottenbelastningen och ångkraftcentralen toppbelastningen.
Om det således t. ex. gäller belastningskurvan enligt figur 731, igångsättes
ångkraftcentralen endast några timmar varje eftermiddag under vintern. Den kommer
naturligtvis under dessa korta driftperioder att lämna en hög kW, men däremot en relativt liten
kWh-mängd. Stockholms elektricitets ångkraftcentral vid Värtan lämnade sålunda
under 1922 vissa timmar ända till x/3 av totalbelastningen, men under hela året
mindre än 5 % av producerade kWh. Detta är ett typiskt spetsbelastningsfall.
Inträffar emellertid vattenbrist, t. ex. på grund av iskravning, måste
ångkraftcentralen stå i beredskap att kunna övertaga hela belastningen.
En annan metod för samarbetet mellan ångkraftcentral och vattenkraftcentral
är att låta ångkraftcentralen ingripa, när vattnet till vattenkraftcentralen hotar att
sjunka under en viss nivå. Ångkraftcentralen övertager då en viss del av belastningen
och håller på härmed så länge, tills vattenhöjden ånyo bringats upp till normal höjd.
På detta sätt samarbetar t. ex. svenska Vattenfallsstyrelsens ångkraftcentral i
Västerås med dess vattenkraftcentral i Älvkarleby.
Ångkraftcentralens allmänna anordning och olika delar. Ångkraftcentralen bör
om möjligt läggas invid vatten, dels för att undvika järnvägstransport för bränslet,
Fig. 731. Belastningskurvor vid Stockholms
Elektricitetsverk för år 1922, dels för årets mörkaste, dels för årets
ljusaste dygn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
