Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Varmluftsmaskinen, av Edvard Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
VARMLUFTSMASKINEN.
Av professor E. Hubendick.
Ångmaskinen hade under 1700-talet, särskilt under dess senare del, uppnått en viss
fulländning och man började få klart för sig denna maskins utomordentliga betydelse
för den materiella utvecklingen. I början av 1800-talet hade ångmaskinen redan nått
en betydande användning för allahanda ändamål.
För spekulativa hjärnor var det emellertid uppenbart att ångmaskinen var en de
många processernas maskin. Först skulle de b eldas under en ångpanna. I denna skulle så
vatten avdunstas till ånga. Ångan skulle därefter införas i en ångmaskin. Från denna
erhölls slutligen arbetet. Vore det ej möjligt att minska på antalet av dessa många
processer och därigenom vinna något, åtminstone vinna anläggningskostnad och förenklad
övervakning? Om man t. ex. kunde undvara ångpannan och elda direkt i eller kring
maskinen, så skulle givetvis en väsentlig förenkling kunna uppnås. Och om samtidigt
luft, vilken ju hade samma egenskap som vattenångan att utvidga sig vid
värmetillförsel, finge ersätta ångan, så skulle den stora fördelen vinnas, att de alltid hotande, så
förödande och farliga ångpanneexplosionerna undvekos. Detta vore ett problem, värt
att upptagas till behandling. Något i denna stil torde hava rört sig i en eller annan
mekaniskt intresserad mans tankar.
Vi bortse från en del enklare anordningar, vilka kommit till användning redan under
antiken för religiösa ändamål, t. ex. den att urholka offeraltaret framför templet och
sätta hålrummet i förbindelse med en till detsamma ansluten legel, på vilken vilade en
vikt, som med rep höll tempeldörrarna stängda. Värmen från offerelden utvidgade
luften i altarets hålighet, så att denna strömmade ut i legeln, vilken då spändes och lyfte
vikten, dörrarna öppnades och den offrande trodde att guden själv, tillfredsställd av
offret, öppnade sitt tempel.
Ej heller skola vi uppehålla oss vid den store Leonardo da Vineks förslag att medelst
en slags varmluftsmaskin pumpa vatten, fig. 786. Han anbragte över en brunn en
låda med lock från vars botten ett rör nedgick i brunnen. Vid rörets mynning i lådans
botten fanns en läderventil. Eldades i lådan och stängdes plötsligt locket så slocknade
elden och vid avkylningen steg vatten upp genom röret och ventilen i lådan från vilken
detsamma sedan kunde urtappas. Förslaget är märkligt emedan då ännu intet var känt
om atmosfärens tryck.
Den förste, som sökte förverkliga de förut nämnda tankarna, var engelsmannen
George Cayley, vilken 1807 beskrev en dylik av honom uttänkt maskin. Numera är
ej längre mycket känt om densamma, och det är väl knappast troligt att maskinen
blivit utförd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
