Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Förbränningsmotorn, av Edvard Hubendick - Förbränningsmotorernas tekniska och ekonomiska egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBRÄNNINGSMOTORERNAS TEKNISKA OCH EKONOMISKA EGENSKAPER.
925
Råolja benämnes dels mineralolja som erhålles ur oljekällor i jordens inre, utan eller
med bensinen avdriven, dels de orenade destillationsprodukterna ur bituminös skiffer.
Dessa produkter äro till sina beståndsdelar väsentligen likartade och utgöra en
blandning av dels mättade, dels omättade kolväten. Ju mera omättade kolväten oljan
innehåller, ju sämre är densamma i allmänhet. Den svenska skifferoljan t. ex. består nästan
uteslutande av omättade kolväten och har därför en låg kvalitet. Den elementära
sammansättningen varierar mellan 11 och 14 % väte, 85 och 88 % kol samt 1 % syre, kväve,
svavel etc. Det effektiva värmevärdet varierar mellan 9 500 och 10 500 v.e. pr kg. I
övrigt äro råoljorna på grund av sitt ursprung synnerligen olika med färg från nästan
vattenklar till kolsvart, sp. vikt från 0.80 till 0.96 eller mer, flampunkt från under noll
till över 150° C., från lättflutna till ytterst tjockflutna. Tjockflutenheten minskar
emellertid vid uppvärmning och oljan bör, för att kunna användas i förbränningsmotorer,
vara lättflytande vid åtminstone 70 å 80° C. Luftbehovet för fullständig förbränning
kan sättas till 11 m3 eller 15 kg pr kg olja. Vad råoljans flampunkt beträffar är av
synnerlig vikt att denna ligger över 50° C., då den annars faller under förordningen för
eldfarliga oljor.
Förenta staternas regering har för sina inköp av brännoljor uppställt vissa
föreskrifter, vilka väl passa för råoljor, avsedda för motordrift, ehuru fordringarna på
lätt-flutenhet i allmänhet torde få ställas högre. Dessa innehålla i huvudsak följande. Oljan
skall antingen vara en naturlig, homogen olja eller dess homogena destillationsåterstod.
Den får ej framställas genom hopblandning av en lättare olja och en tung
destillationsåterstod. Flampunkten skall ligga över 60° C. Sp. vikten skall ligga mellan 0.85 och
0.96 vid 15° C. Trögflutenheten skall vara så liten att oljan vid 0° C. ej blir för
trögflytande. Den skall vid vanlig lufttemperatur flyta genom ett 100 mm rör av 3 m längd
vid ett eget vätsketryck av 300 mm. Värmevärdet får ej ligga under 10 000 v.e. pr kg.
Vattenhalten får ej överstiga 2 %. Svavelhalten får ej överstiga 1 %. Av smuts, sand
och lera får blott förefinnas spår.
Råoljorna tåla en relativt hög kompression. Dieselmotorer, motorer med
förex-plosionskammare och vissa andra maskiner hava dock en kompression vida högre än den
oljan tål, men oljan insprutas i dessa först efter kompressionens slut och skall tändas
av den heta luften.
Solarolja och motorfotogen äro destillationsprodukter dels ur råolja, dels ur
skifferolja och brunkolsdestillat. De bestå i huvudsak av samma kolväten som råoljorna.
Deras sammansättning är 12 å 13 % väte och 87 å 86 % kol samt c:a 1 % syre, kväve
och svavel. Motorfotogen består av något mera lättflyktiga beståndsdelar än solaroljan
och faller därför ofta under förordningen för eldfarliga oljor, varest den räknas till
eldfarliga oljor av andra klass. Solaroljan åter bör ej behöva komma under denna
förordning utan hava en flampunkt över 50° C.
Lysolja är en ännu tidigare destillationsprodukt ur bergolja. Den håller c:a 14 %
väte, 85.5 % kol och c:a 0.5 % syre, kväve och svavel. Denna olja hör på grund av sin
flampunkt vanligen även till eldfarliga oljor av andra klass. Dess sp. vikt är 0.80 till
0.82 och för densamma gäller i övrigt samma fysikaliska och kemiska konstanter som
anförts för råolja. Dess godhet bestämmes för belysningsändamål efter dess färg som
bör vara möj Hgast kristallklar. För motordrift är färgen utan betydelse, varemot det
är av vikt att oljan ej består av för många ohkartade kolväten. Huru härmed förhåller
sig erfar man av den s. k. destillationsanalysen, vilken tillgår sålunda, att oljan efter
hand överdestilleras vid så småningom stigande temperatur och man uppmäter hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
