Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. De låga temperaturernas teknik, av Edvard Hubendick - Kondensering av gaser - Förarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1544. Andrews’
apparat för
studerande av villkoren
för kolsyras
kondensering.
1044 DE LÅGA TEMPERATURERNAS TEKNIK.
Faraday anför med anledning härav om sina resultatlösa försök: »Det är troligt
att vid denna temperatur en tryckstegring som ej behöver vara stor åter kan
kondensera gasen. Nu ligger emellertid för väte, kväve och syre temperaturen av — 110° C.
troligen över denna temperaturgrad och då måste man vänta att intet än så högt tryck
kunde föranleda dem att lämna sitt gasformiga tillstånd annat än om det understödes
av en mycket högre kyla än man någonsin kunnat åstadkomma.» Detta uttalande
innehåller i själva verket en viss sanning, men den djupa innebörden av hans uttalande
fattades ej av hans samtid. Andra experimentatorer uppbjödo i stället alla sina
ansträngningar att nå det resultat Faraday ej kunnat uppnå genom att utsätta de nämnda
gaserna för allt högre tryck. 1850 utsatte Berthelot syrgas för ett tryck av 780
atmosfärer och 1854 utsatte Natterer de förut nämnda motståndskraftiga gaserna
för 2 800 atm. tryck, men utan att något spår av kondensering kunde iakttagas.
Faraday själv kan på grund av de nämnda försöken tyckas hava
underskattat innebörden av sina tidigare uttalanden, ty han kallade
numera väte, syre, kväve, koloxid och metan för permanenta gaser.
Troligast är dock att han därmed förstod de’gaser som ditintills ej
kunnat kondenseras, under det att benämningen för andra så
småningom kom att betyda sådana gaser, vilka under inga
förhållanden kunde bringas i flytande form. Gaser med samma egenskap
som de nyss uppräknade äro de senare upptäckta helium, argon,
neon, krypton och xenon.
Åsikten om permanenta gasers förefintlighet skulle emellertid
snart åter ändras och en förklaring givas varför försöken att bringa
dessa i flytande form ej lyckats, en förklaring vilken på ett
överraskande sätt bestyrkte Lavoisiers och Faradays aningar. Det var
genom den engelske fysikern Andrews’ arbeten som denna förklaring
gavs. Även han började syssla med försöken att kondensera de s. k.
permanenta gaserna, men trots flera hundra atmosfärers tryck och
—110° C. temperatur nådde han ej annat resultat än tidigare
Faraday.
Med anledning av dessa misslyckanden började Andrews
studera förhållandena vid kolsyrans kondensation. Dessa försök förde
inom kort till resultat, vilka uppmuntrade till fortsatta, systematiska undersökningar,
som slutligen förde till fullständig klarhet beträffande villkoren för möjligheten att
kondensera gaser.
Det första meddelandet om dessa Andrews’ undersökningar offentliggjordes 1863
i en kort notis av lydelsen »Kondenseras kolsyra delvis under användning av endast
tryck och uppvärmer man den samtidigt småningom till 31° C. så blir gränslinjen mellan
gas och vätska allt svagare, minskar sin buktning och försvinner slutligen. Hela
rummet är därefter utfyllt av ett homogent fluidum, vilket, om trycket plötsligt minskas
eller temperaturen sänkes, låter en egendomlig bildning av rörliga eller fladdrande slöjor
framträda i hela massan. Vid temperaturer över + 31° C. kunde ingen kondensering
av kolsyra eller skiljande i två ohka former av ämnet uppnås, t. o. m. om ett tryck av
300 till 400 atmosfärer utövades. Kvävoxidul visade analoga egenskaper.» Andrews’
experiment giver sålunda otvetydigt vid handen att över 31° C. förhåller sig kolsyran
såsom en permanent gas, och först under denna temperatur är kondensering möjlig.
Den tanken ligger då nära till hands, att även de permanenta gaserna hava en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
