Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Elektrolytiska strömkällor, av M. Möller - Galvaniska element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROMOTORISKA KRAFTENS UPPKOMST.
sedan de avgivit sin laddning, utan kvarstanna som en vätgasbeläggning.
Kopparelektroden har blivit polariserad. På grund av polarisationen minskas elementets
elektro-motoriska kraft, huvudsakligen därför att vätet, som numera verkar som elektrod, ger
mindre elektromotorisk kraft. För att element av denna typ skola bliva konstanta,
fordras, att elementet förses med en depolarisator, som antingen rent mekaniskt
bortskaffar vätet eller oxiderar det till
vatten.
Konstanta element kunna även
erhållas, om man anordnar
elementet så, att i stället för väte en [-metall]-] {+me-
tall]+} on bildas av samma slag som
elektroden. Metall] onen utfälles
därvid på elektroden och ändrar
ej dennas beskaffenhet.
Fig. 17. Seriekoppling av Voltas element.
Fig. 18. Daniells element.
Olika typer av galvauiska element. Voltas element. Den första galvaniska
.strömkällan var den av Volta 1800 uppfunna bägareapparaten, som bestod av en
glasbägare till tre fjärdedelar fylld med utspädd svavelsyra, i vilken nedställdes en zink- och
en kopparskiva mitt emot varandra (fig. 17).
Förutom bägareapparaten sammansatte Volta även en annan strömkälla, den s. k.
Voltas stapel. Denna utgjordes av ett antal på varandra lagda skivor av zink, filt
genom-dränkt med utspädd svavelsyra och koppar i nu nämnd ordning. Varje zink- och
kopparskiva med mellanliggande filtskiva bildar ett galvaniskt element och hela stapeln ett
batteri av seriekopplade element.
Såväl bägareapparaten som stapeln utgjordes sålunda av zink-kopparelement
med utspädd svavelsyra såsom elektrolyt och voro sålunda ej konstanta element. De
förmådde ej någon längre tid avgiva en konstant ström,
vilket var en stor olägenhet.
Daniells element. Ett element, som var
konstant och tillika ett av de fullkomligaste i detta avseende,
framställdes 1836 av Daniell. Elementet består av ett i
-en glasburk stående cylindriskt böjt kopparbleck och
innanför detta en långsmal bägare av oglaserat lergods, i vilken
en zinkstav eller en zinkcylinder befinner sig. Mellan
ler-cylindern och glaskärlet utgöres lösningen av kopparsulfat,
inuti lercylindern av utspädd svavelsyra (fig. 18).
Svavel-syrelösningen kommer dock så fort elementet
iordningställts att innehålla zinksulfat. Elementet består sålunda av
elektroder av zink och koppar, nedsatta i lösningar av sina
egna sulfat.
Elementets verkningssätt blir i korthet följande. Zinken,
som har största lösningstrycket, sänder zinkjoner i lösningen,
varigenom zinken laddas negativt. I kopparsulfatlösningen finnas såväl kopparjoner
som svavelsyrejoner. Kopparjonerna utfällas på kopparelektroden, varvid denna
laddas positivt. Svavelsyrejonerna gå genom den porösa lerväggen och möta zinkjoner,
med vilka de bilda neutralt zinksulfat. Elektroderna bliva sålunda oförändrade,
och elementet blir konstant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
