Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKSTRÖMSMASKINER. DE ÄLDSTA LIKSTRÖMSMASKINERNA.
47
Fig. 45—47. Siemens’ H-ankare.
alltså en N-pol vid a och en S-pol vid b. Motsatsen äger rum, när magnetens poler
avlägsna sig från ankaret. De två ankarspolarna äro så sammankopplade, att de
inducerade spänningarna addera sig till varandra. Strömmen i spolarna växlar således
riktning två gånger för varje varv, nämligen i det ögonblick då magnetens poler befinna sig
mitt framför ankarets, och för att strömmen i den yttre ledningen alltid skall gå i
samma riktning, måste förbindningarna mellan ankarspolarna och den yttre strömkretsen
kastas om i det ögonblick strömriktningen i de förra ändras. Detta sker med tillhjälp
av en s. k. kommutator, som är det egentligen nya vid Pixiis maskin, och som är en
oundgänglig beståndsdel vid alla likströmsmaskiner, vilkas grundprincip icke är den enkla
Faradayska skivan. Pixiis kommutator var anordnad som fig. 43 anger. Den består
av en med magnetens rotationsaxel fast förbunden metalltrumma, mot vilken fyra
kontaktfjädrar släpa. Metalltrumman är delad i tvenne delar, Mj och M2, isolerade från
varandra och från axeln. Kontaktfjädrarna Fj och F2 äro förbundna med maskinens
ankarspolar; fi och f2 med den
yttre strömkretsen s. Fx
och F2 släpa som synes
alltid på samma delar av
trumman, nämligen Fi på
M2 och F2 på M1? under
det att fj och f2 göra
kontakt än med Mi och än
med M2. I det läge av
kommutatorn, som fig. 43
visar, går således
strömmen från Fx genom M2
till f2, genom yttre
strömkretsen till f1} genom Mx
till F2 och tillbaka genom
ankarlindningen till Fx.
Om vi tänka oss
magne-ten med kommutatorn
vriden ett halvt varv, stå i stället Fj och fx båda i ledande förbindelse med M2 och
med varandra, likaså f2 med F2, d. v. s. förbindningen mellan ankarlindningen och yttre
strömkretsen är nu omkastad, men då även strömriktningen i ankarledningen är
omkastad efter ett halvt varv, går således strömmen i den yttre kretsen alltid åt samma
håll. Pixiis maskin i dess helhet visas av fig. 44.
Andra maskiner utfördes bl. a. av Clark och Stöhrer med stillastående magneter
och roterande ankarspolar. Ehuru dessa typer äro att betrakta som förbättringar i
förhållande till Pixiis generator och i vissa fall utfördes av aktningsbjudande storlek,
representera de dock intet betydande framsteg i principiellt avseende. Det dröjde ända
till år 1857, innan ett sådant gjordes, i och med det att Werner v. Siemens konstruerade
sitt s. k. H-ankare. Detta består i sin enklaste form av en järncylinder, försedd med
två längsgående urtagningar, i vilka isolerad koppartråd upplindas, så att ankaret eller
»induktorn» får en cylindrisk ytterkontur, se fig. 45—47. Ankaret är instucket i en
motsvarande ursvarvning mellan polerna av de parallellt med varandra liggande permanenta
magneter, som användas för ankarets magnetisering. Som ursvarvningen är avpassad
efter ankarets cylindriska form och ej är större, än att den lämnar nödigt spelrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
