Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Elektriska ledningar och distributionssystem, av K. J. Laurell - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
ELEKTRISKA LEDNINGAR OCH DISTRIBUTIONSSYSTEM.
föring genom remdrift den överförda effekten som produkten av dragspänningen i
remmen och remhastigheten.
Av särskilt värde vid den elektriska kraftöverföringen är elektricitetens allmänt
bekanta egenskap att med lätthet kunna ledas från ett ställe till ett annat förmedelst
isolerade metalltrådar. I detta hänseende överträffar densamma alla andra kända
energiformer. För att exempelvis transportera kol, som kan sägas utgöra en form av
magasinerad solenergi, från gruvan till ångcentralen erfordras icke blott ångfartyg eller
järnvägsspår, vagnar och lokomotiv utan även en ansenlig personal och dyrbara
mekaniska anläggningar för lastning och lossning. I förhållande till den energimängd, som
kan överföras, är den elektriska ledningen betydligt billigare än varje annan art av
energiöverföring; den tar ringa utrymme och kan framdragas såväl inom- som utomhus,
över eller under marken o. s. v. Ledningstrådens böjlighet medgiver, att den maskin
eller apparat, till vilken strömmen ledes, kan göras flyttbar och rörlig, ja det är ej ens
nödvändigt, att strömkretsens alla delar äro mekaniskt fast förenade, om blott den
elektriska beröringen är god. En annan värdefull egenskap, som står i nära samband med
lagarna för den elektriska strömmens fördelning vid parallellkopplade motstånd, är dess
delbarhet. Den från elektricitetsverket levererade elektriska energien kan i
ledningsnätet utan svårighet spridas till vilket antal förbrukningsställen som helst, praktiskt
taget oberoende av avståndet.
Ledare och oledare. Med hänsyn till olika ämnens förmåga att leda elektriciteten
brukar man indela dem i två huvudgrupper, nämligen ledare och oledare. Enligt den
för elektriska ledningsberäkningar grundläggande Ohmska lagen är strömstyrkan (ampère)
Eka med spänningen (volt) dividerad med motståndet (ohm). Metallerna, som i allmänhet
äro goda ledare, erbjuda ett litet motstånd för den elektriska strömmen. Motståndet hos
en ledningstråd är proportionellt mot längden och omvänt proportionellt mot
sektions-arean samt vidare beroende på det material, av vilket tråden är utförd. Det elektriska
motståndet uppmätes vanligen i enheten en ohm, som enligt Ohms lag utgör motståndet
hos en ledare, vilken genomgås av en ampère, då spänningsskillnaden mellan ledarens
ändpunkter är en volt. Motståndet hos en ledning bestämmes vanligen genom inkoppling
av en ampèremeter och en voltmeter och erhålles som förhållandet mellan
spännings-och ströma vläsningarna. Om exempelvis 100 volt och 10 ampère avläsas å instrumenten,
är ledarens motstånd 100/10, d. v. s. 10 ohm. Det inverterade värdet av motståndet
benämnes ledningsförmåga och utgör enligt Ohms lag förhållandet mellan strömmen och
spänningen. För vårt exempel erhålles en ledningsförmåga av storleken 0.1. Ju större
ledningsförmåga desto mindre motstånd och tvärt om.
För att kunna beräkna motståndet hos ledare av olika material måste man känna
det s. k. specifika motståndet, varmed menas motståndet i ohm hos en tråd av ämnet,
som har en längd av 1 meter och en genomskärningsarea av 1 kvmm. Det specifika
motståndet, som för metallerna vanligen är mindre än 1, är beroende av temperaturen på
sådant sätt, att detsamma ökar med ökad temperatur. För oledarna, som även benämnas
isolatorer, är motståndet flera millioner gånger större än för ledarna, varför motståndet
vid dessa vanligen angives i megohm (millioner ohm), räknat per cm:s längd och
kvadrat-cm:s sektionsarea. Motståndet hos isolationsmaterialen (isolatorerna) avtar vanligen med
en ökning av temperaturen i motsats mot de metalliska ledarna.
Till de elektriska ledarna räknas metaller, kol, salt- och syrelösningar (s. k.
elektro-lyter) etc. Av dessa hava endast ett fåtal metaller kommit till användning som elektriskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
