Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Elektriska ledningar och distributionssystem, av K. J. Laurell - Blanka ledningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANKA LEDNINGAR. ISOLATORER.
221
beroende på att saltavlagringen på isolatorerna gör deras yta ledande, så att överslag
lätt inträffar. Det gäller här framför allt att erhålla isolatorer med stor läckväg.
Samtliga nu omnämnda isolatorer kallas med ett gemensamt namn stödisolatorer.
De i Sverige använda stödisolatorerna äro för lågspämjingsanläggningar vanligen av
den typ, som visas å fig. 210, och för högspänningsanläggningar oftast utförda enligt fig.
211 & och c. Från dessa former mycket avvikande typer användas emellertid flerstädes.
Vid driftspänningar över 50 kV bliva stödisolatorerna mycket stora, svårhanterliga
och dyrbara. Viktsökningen framgår av följande sammanställning.
Driftspänning: 10, 20, 40, 60, 80 kV.
Isolatorsvikt: 0.4, 1.2, 4.1, 10.0, 27.5 kg.
Stödisolatorer för mer än 80 000 volt bliva så stora, att de över huvud taget av
fabrikstekniska skäl ej kunna framställas av porslin.
Fig. 213. Kedjeisolatorer enligt Hewlett.
Då det snart visade sig nödvändigt att för de stora kraftöverföringarna välja en
driftspänning, som betydligt översteg 100 000 volt, måste högspänningsisolatorer av en
helt annan typ uppfinnas, och då framkom år 1906 den efter uppfinnaren benämnda
Hewlettisolatorn. Liksom alla praktiska uppfinningar var denna genialiskt enkel. I
stället för att endast en isolator användes vid varje fästpunkt, seriekopplas ett större
eller mindre antal isolatorer allt efter spänningens storlek. I den på detta sätt erhållna
isolatorkedjan upphänges ledningen. Dessa s. k. hängisolatorer (kedjeisolatorer) hade
ursprungligen det å fig. 213 a visade utseendet. Vid ledningens ändpunkter, där
avspänningen sker, användas s. k. spännisolatorer av liknande konstruktion i överensstämmelse
med fig. 213 b.
Av vissa praktiska skäl omändrades dessa isolatorelement till den numera så gott
som uteslutande använda cementerade typen med pinne och kåpa (se fig. 214 a och b).
Denna uppvisar en betydligt större mekanisk styrka och en högre elektrisk
genomslags-hållfasthet än den ursprungliga konstruktionen. De å fig. 214 visade isolatorerna äro båda
försedda med kåpor av galvaniserat, aducerat gjutjärn och med pinnar av galvaniserat
smidesjärn. Såväl pinnen som kåpan fastcementeras vid porslinet, som vanligen utföres
brun- eller grönglacerat. Isolatorerna äro konstruerade så, att de bekvämt kunna hakas
i varandra. Porslinstallrikens diameter är i de flesta fall 250 eller 280 mm. Vid de å fig.
214 visade isolatorerna är detta mått 250 mm. Överslagsvärdet är för en torr isolator
80—90 kV och för en våt 40—45 kV samt genomslagshållfastheten c:a 150 kV. Den
mekaniska hållfastheten är för isolatorerna enl. fig. 214 a och b c:a 3 resp. 6 ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
