Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Elektriska kraftstationer, av E. M. Andreason - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII.
ELEKTRISKA KRAFTSTATIONER.
Av ingenjör E. M. Andreason.
INLEDNING.
I samma mån som elektriciteten kommit till användning i allt större omfattning
och på allt flera områden, har kraftstationstekniken gått framåt och stationerna tillvuxit
i såväl storlek som driftsäkerhet och ekonomi. I kraftstationsteknikens barndom, som
ej ligger längre tillbaka i tiden än vid slutet av 1800-talet, begagnade man sig av
elektriciteten så gott som uteslutande för belysningsändamål. Här och var i de större
städerna anlades smärre elektricitetsverk, som levererade elektrisk energi till i regel mycket
begränsade områden, exempelvis ett byggnadskvarter. Av framför allt ekonomiska skäl
drevs man snart nog att slopa dessa småstationer och ersätta dem med större stationer
för mera omfattande avsättningsområden. De större maskinerna krävde ju ej i
proportion till sin storlek ökad betjäningspersonal och arbetade dessutom med bättre
verkningsgrad. Emellertid var man dock ännu i jämförelse med våra dagars förhållanden
begränsad till relativt små kraftverk. Den tidens elektricitetsverk voro ju likströmsstationer,
som direkt alstrade ström av den spänning, som användes för belysningen. Med hänsyn
till spänningsförlusterna i matarekablarna kunde därför det område, som behärskades
av en station, ej bliva så synnerligen stort. Först i och med växelströmmens, speciellt
trefassystemets införande på 1890-talet skedde en verklig revolution i fråga om
anordnandet och omfattningen av de elektriska kraftstationerna, och sedan dess har
utvecklingen på detta område gått framåt med jättesteg. Man är nu ej längre tvingad att
förlägga kraftstationen inom förbrukningsområdet, och dettas utsträckning är ej heller
inskränkt till så snäva gränser som förut.
Skall ett samhälle, t. ex. en större stad, förses med elektrisk energi, och lämplig
vattenkraft ej finnes att tillgå, placeras ej såsom förut generatorstationen mitt inne i
samhället, där ju i allmänhet tomtprisen äro höga, bränsletransporterna dyrbara och
tillgång till billigt vatten för ångpannorna och kondensorerna ej förefinnes, utan man
förlägger densamma i någon utkant av eller kanske ganska långt ifrån staden på en sådan
plats, där utrymme för såväl kraftstationen som dess bränsleupplag och kommande
utvidgningar kan erhållas för billigare pris, och där bränsle och vatten stå till buds mot
mindre kostnader. Av kraftstationens generatorer alstras då i regel trefasenergi, som
med eller utan transformering, beroende på avståndet till förbrukningsområdet och
effektbeloppet, framledes till i stadens olika delar placerade understationer, i vilka den
högspända energien omformas till växelström av lägre spänning eller Ekström samt fördelas
Denna avdelning är i sina huvuddrag slutredigerad under år 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
