Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Elektriska kraftstationer, av E. M. Andreason - Ställverksapparater - Överspännings- och överströmsskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
ELEKTRISKA KRAFTSTATIONER.
stavarna. Vid högre urladdningseffekter skulle emellertid ej detta rullantal vara
tillräckligt för att åstadkomma en säker släckning av ljusbågen. Den vid högre
överspänningar uppträdande större strömstyrkan åstadkommer emellertid i karborundumstavarna
ett så högt spänningsfall, att överslag inträffar även mellan de shuntade rullarna, varvid
alltså samtliga rullar träda i verksamhet och bidraga till ljusbågens släckande.
En särdeles intressant skyddsapparat mot överspänningar är den elektroly tiska
åskledaren, som kommit till en omfattande användning i Amerika, där den å anläggningar
med stor effekt och hög spänning så gott som alldeles utträngt den förut brukliga
rullåsk-ledaren. Å fig. 388 visas en elektrolytisk åskledare i genomskärning. Denna åskledare är
baserad på det förhållandet, att om en aluminiumplåt nedsänkes i vissa elektrolyter,
t. ex. kaliumbikromatlösning, och elektrisk ström
får passera från plåten till vätskan, så bildas å
aluminiumplåtens yta en oxidhinna, som är
isolerande och alltså, om spänningen ej är allt
Fig. 387. Rullåskledare.
Fig. 388. Elektrolytisk åskledare
(sektionsritning).
för hög, förhindrar strömmen att vidare flyta fram. Ju mer spänningen höjes, desto
kraftigare utvecklas oxidhinnan och dess motstånd, till dess den s. k. kritiska
spänningen nås, då oxidhinnan ej längre förmår ytterligare ökas utan genomslås och
framsläpper strömmen. Så fort spänningen sänkes under den kritiska, reparerar sig hinnan på
de ställen, där genombrott ägt rum, och strömmen upphör. Konstruktionen av en
elektrolytisk åskledare framgår av bilden. Den innehåller en serie i varandra med htet avstånd
sinsemellan nedstuckna, koniska aluminiumskålar. Skålarna hållas i läge medelst isolerade
bultar, på vilka de äro uppträdda. Utrymmet mellan skålarna fylles till två tredjedelar
med elektrolyten. Antalet skålar växer med spänningen, och i regel räknar man med en
normal spänning av c:a 300 volt per varje element. Det hela är nedsänkt i ett kärl, fyllt
med olja, som tjänstgör såsom isolerande medium, bortleder den inom apparaten
utvecklade värmen och förhindrar elektrolytvätskans utkastande ur skålarna vid urladdningar.
Det är visserligen så, att de isolerande oxidhinnorna vid normal spänning förhindra
genomgång av ström i vanlig bemärkelse, men då de efter varandra anordnade skålarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
