Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektricitetens motoriska användning, av A. J. Körner - Elektrisk drift inom skilda industrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
ELEKTRICITETENS MOTORISKA ANVÄNDNING.
kopplat relä, som i sin tur påverkar en avdrosslingsventil i tryckledningen. Överstiger
motorströmmen ett visst värde, varå reläet kan ställas in, träder detta i verksamhet,
bottentrycket minskas och härmed belastningen. Det blir med en dylik anordning
möjligt att köra sliperianläggningen med praktiskt taget fullt konstant belastning.
Från sliperiet pumpas massan upp till holländarna, där den undergår en fortsatt
söndermalning och förberedes till för intagning i pappersmaskinen lämpligt skick.
Holländarna, som kräva relativt stora kraftbelopp, kunna drivas gruppvis eller var för sig.
Det senaste sättet, ehuru något dyrare i anläggning, medför den betydande fördelen,
att arbetsprocessen lättare kan övervakas och regleras.
Det centrala problemet vid elektrisk drift av pappersbruk är anordningarna vid
själva pappersmaskinen, där vissa stränga fordringar på hastighetsreglering och driftens
stabilitet vid belastningsändringar måste uppfyllas. Vid en modern pappersmaskin
skiljer man vanligen på den s. k. konstanta och den variabla delen. Den förra
omfattar den tidigare delen av arbetsprocessen, som ej kräver hastighetsreglering och vars
olika detalj anordningar därför kunna drivas i grupp från en transmissionsax el kopplad
till en vanlig asynkronmotor. Den variabla delen av pappersmaskinen, i vilken papperet
tager form som sådant under fortgående pressning och torkning, kräver däremot en del
ganska speciella anordningar. Då pappersbanan under sitt lopp genom maskinen
undergår såväl sträckning som krympning, måste samtliga delar av maskinen med avseende
på sina resp, hastigheter noga inställas i förhållande till varandra. Försök hava utförts
att åstadkomma denna inställning genom anpassning av varvtalen hos individuellt
drivande motorer, särskilt i Amerika; tills vidare är dock hos oss den äldre rent
mekaniska anordningen med svagt koniska remskivor förhärskande. Vidare måste hastigheten
hos maskinen som helhet, sedan densamma kommit upp i kontinuerligt tillstånd, hållas
möjligast konstant, oberoende av de smärre ändringar i spänning eller belastning, som
kunna förekomma. Varje ändring av hastigheten medför en häremot proportionell
ojämnhet hos papperet. Hastighetens konstans måste därför uppehållas på 1 å högst 2
% när. Slutligen kräves för arbetsprocessens rätta bedrivande en vidsträckt
hastighetsreglering, som tages i anspråk vid tillverkning av olika slags papper; mellan hastigheten
och pappersvikten består nämligen ett samband, som möjliggör framställning av olika
starkt papper genom variation av körhastigheten. Den härför erforderliga regleringen
rör sig mellan 1:3 och 1:15. Denna senare regleringsmöjlighet tages därjämte i anspråk
för inkörning av nya filtar, rengöring av maskinen o. d., ehuru härvid kravet på
hastighetens likformighet är av mindre betydelse.
För uppfyllande av alla dessa fordringar kan som regel endast likström komma i fråga.
Vid mindre krävande behov kunna enkla motorer med shuntreglering användas, ehuru
med den nackdel, att motorerna vid stor regleringsförmåga utfalla oproportionerligt
stora och dyrbara. Större regleringsbehov kunna därför ej ekonomiskt tillgodoses
med denna metod. Utvidgade regleringsmöjligheter kunna vinnas genom att förse
motorn med två ankarlindningar och dubbla strömsamlare, som kunna kopplas i serie
eller parallell på nätspänningen, men denna anordning finner numera sällan användning.
Fullt tillfredsställande alla fordringar är endast drift med variabel ankarspänning och
konstant fältströmstyrka å motorn. En dylik reglering kan ernås på två sätt, dels med
Leonardkoppling, dels med tillsatsgenerator (booster). Ward-Leonard- eller, förkortat,
Leonardsystemet, så uppkallat efter sin uppfinnare, som först (1891) föreslog detsamma
för drift av lokomotiv från växelströmsnät, kännetecknas av sina utomordentligt
vidsträckta regleringsmöjligheter och har av denna anledning fått stor användning överallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
