Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Sätten för berg- och jordarters lösbrytande, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 70. Hammare av
sten.
Fig. 71. Mejselformig celt av brons
från Spanien.
Fig. 72. Bronsslägga
från Peru.
Fig. 73. Antika järnkilar
från Villafranca, Spanien.
blott ofullständigt kunnat ersättas med maskinarbete, samt vid ett och annat tillfälle,
då sprängning av någon anledning ej kan tillgripas.
I Sverige torde arbete med hammare och stenjärn hava förekommit i obetydlig
utsträckning, då våra bergarter i regel på grund av sin fasthet erbjuda stora svårigheter
för metoden i fråga, om också renbrytningen efter tillmakningen kan sägas hava vissa
likheter därmed. 1738 omtalas emellertid kallkilande från Väster Silvbergs gruvor i
Norr-bärke, där det förmodligen tillämpades av de inkallade tyska gruvarbetarna, som från
sitt hemland voro vana vid arbetet »mit Schlägel und Eisen»,
som det tyska uttrycket lyder.
En föreställning om de använda verktygens utseende giver
fig. 74, där b och c äro kilar eller stenjärn av olika slag, dels
spetsiga, dels mejselformade, som vanligen äro försedda med ett
skafthål, varuti ett löst träskaft kan instickas. Släggorna d väga
1.5—4 kg alltefter bergets fasthet. Brytstången eller spettet e
användes som hjälp vid lösbrytningen, sedan berget börjat
lossna genom kilningsarbetet. Fig. 75 visar ortdrivning med
hammare och kil i en ort i en japansk koppargruva.
Tillmakning eller eldsättning. Principen för detta arbetssätt
är att genom bergets uppvärmning med efterföljande avkylning
göra det skört och spräcka sönder det i smärre stycken, som
sedan lätt kunna lösbrytas.
Man tror sig hava funnit spår efter eldsättning i de under
stenåldern arbetade flintgruvorna, där man genom kritans
uppvärmning skulle gjort densamma lösare och lättare att bearbeta
med hackan. Tecken till att samma förfarande blivit använt har
man funnit såväl i de förhistoriska gruvorna på Altai som i de
gamla egyptiska och de under romartiden brutna gruvorna i södra
och mellersta Europa. Romerska skriftställare, såsom Diodorus
och Plinius, omnämna mångenstädes förfarandet i fråga och
upplysa även, att det tillämpades särskilt vid de hårdare
berg
arterna. T. o. m. för indianerna i Peru och Nordamerika var eldsättningen ej obekant
redan före européernas ankomst till deras världsdel.
Ett klassiskt exempel på tillmakningens användande erbjuder Hannibals tåg över
Alperna, varunder stora arbeten måste utföras för att bereda väg för trossen och de
medförda krigselefanterna. Kring ett hindrande bergutsprång uppstaplades ett ofantligt
bål, som vid gynnsam vindriktning antändes, och den uppvärmda klippan övergöts
därpå med ättika, varigenom berget’blev lösare, så att det kunde bearbetas med hackor,
kilar och släggor. Ättikan ansågs under Antiken betydligt förbättra resultatet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
