Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Sätten för berg- och jordarters lösbrytande, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISKA HJÄLPMEDEL. BERG- OCH JORDARTERS LÖSBRYTANDE.
139
nen var dålig, arbetare då och då, som det hette, »osades» ihjäl, eller åtminstone
svimmade av.
Numera tillhör eldsättningen helt och hållet det förgångna.
Borrning och sprängning. Vid detta arbetssätt, som med fördel tillämpas ej blott
på fast berg utan även vid lösbrytning av jordlager, åstadkommas hål, i vilka
sprängämnen nedföras och bringas till explosion, varvid större eller mindre delar av
omgivande material lösslitas. Det härför nödiga arbetet består sålunda av borrningen av
hålet, laddningen och antändning en samt lösbrytningen av de bergartspartier, som blott
blivit spräckta.
Det är först vid en rätt sen tidpunkt, som detta brytningssätt kommit till
användning, om än i princip blott föga skiljaktiga metoder äro kända från Antiken. Från den
vanliga metoden att med hammare och kil urholka rännor, i vilka sedan kilar indrevos
för att lösbryta ett stenparti, övergick man nämligen, såsom man trott sig finna av
bygg-nadsstenarna i Tyrus ruiner och på andra ställen, till att ersätta rännorna med en rad
hål, i vilka sedan kilar indrevos. En förbättring i detta arbetssätt, vilket ibland
användes i stenhuggerier, bestod däruti, att kilarna ersattes med proppar av torrt trä, vilka
sedan de blivit indrivna i hålet fuktades med vatten så att träet svällde. Härigenom
utvecklades på borrhålens väggar ett så starkt tryck, att stenen söndersprängdes.
Någon mera avsevärd betydelse kunde detta förfarande dock ej få,.förrän kilarna och
trä-pluggarna kunde ersättas med ett fullgott sprängämne.
Krutet, som under 1300-talet togs i bruk för eldvapen, torde hava utvecklat sig ur
den grekiska elden, som användes vid Konstantinopels belägring 660—667 och vars
sammansättning så småningom fullkomnades, men först i början av 1600-talet är dess
användning för bergsprängning känd. Det var så vitt man vet en bergsman från Tyrolen
vid namn Kaspar Weindl, som i Oberbiberstollen i Schemnitz i Ungern år 1626 utförde
det första sprängarbetet, varmed han emellertid möjligen något tidigare anställt
experiment i sin hemtrakt. Spridningen av det nya arbetssättet skedde ganska långsamt, det
infördes 1632 i Glausthal och 1645 i Freiberg i Tyskland och torde först på 1670-talet
hava kommit till England. 1 Sverige omtalas sprängning vid Nasafjäll redan 1635 och
användes möjligen experimentvis strax förut i en eller annan mellansvensk gruva. I en
i manuskript förefintlig svensk handbok i bergshantering år 1687 betraktas sprängning
som allmänt känd, men anses ej lämplig annat än där de lokala förhållandena gjorde
effekten vid tillmakningen särskilt dålig. Först på 1720-talet fick den någon mera
allmän användning, sedan ägaren till Garpenbergs kopparverk för ändamålet införskrivit
tyska arbetare. När resultatet därstädes blivit lyckligt, började på Bergskollegii
initiativ krutsprängning införas på allt flera ställen. Orsaken till att dess mera allmänna
antagande gick så långsamt var, att vid de i landet rådande låga vedprisen tillmakningen
i regel ställde sig billigare, varjämte man även länge levde i den föreställningen, att
sprängning vore farlig att använda i gruvor, emedan den skulle förorsaka ras från väggar och
tak i arbetsrummen genom de kraftiga explosionerna. Vid Nasafjäll tillgrep man
givetvis krutet på grund av bristen på tillmakningsved på högfjället.
Borrningen kan ske antingen för hand eller med maskin, vilket senare arbetssätt
numera är förhärskande på alla platser, där arbetets omfattning motiverar
nedläggandet av kostnad på maskinella anordningar, som kunna förminska utgifterna till
arbetslöner. Handborrningen utföres medelst navare eller borr samt slägga. De förra utgjordes
tidigare av en lägg av järn, i ena ändan försedd med ett påsvetsat skär av stål och i andra
ändan med en nacke av stål. Numera tillverkas hela navaren av massivt stål, som genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
